Aftonbladet – 26 juni 1856, sida 3

ögon voro riktade mot de fladdrande lågorna, hvilka kastade sitt rödaktiga sken öfver stenkolsknapparne i hennes präktiga sidenrock, och hennes hufvud hvilade tankfullt mot handen; men knapt hade betjenten med hög röst anmält herr de la Ramee, förrän hertiginnan genast skyndade emot sin skyddsling. Ni här, madamel, utropade den unge mannen; böra väl edra vänner fägna eller oroa sig öfver denna oförutsedda återkomst? De kunna fägna sig, svarade hon. Gudskelof! Min fruktan var således. ..n sÖfverflödig I Och dessa uti den till min våning ledande löntrappan posterade karlar .. . Stå der på min befallning. Förlåt, fru hertiginna, men de syntes vakta mIg. Det göra de också verkligen, svarade hertiginnan med en så i ögon fallande artighet, att den helt och hållet förvirrade den stackars la Ramåes redan förut genom dagens alla olika sinnesrörelser skakade hjerna. Hvarför vaktades han?... Hvarför kallade hertiginnan honom denna gång hvarken för Ja Rameåe, herre eller vän? .., Hundra frågor stridde på den unge mannens läppar, och ändå kunde han ej framstamma en vada Men tiden skred, snart måste han vara hos Henriette, och vid tanken på hans väntande brud, veko ögonblickligen alla betänkligheter. När ni kallade hit mig, fru hertiginnan, sade han derför, så var det just min afsigt stt hos er anhålla om audiens. Men ni visste ju ej att jag var i Paris?, Jo, jag hade en minut förut erfarit er anomst, och jag ansåg det vara min pligt att senast meddela er den angelägenhet, för hvars ;kuld jag annars ämnat uppsöka er på landet. Tala.