Aftonbladet – 26 juni 1856, sida 3

ögon, oeh han närmade sig förskräckt den af lothringska hillebardierer och musketörer bevakade dörren; men hertiginnan såg hans rörelse, och med en enda blick befalde hon garderna att sluta sina leder. Träd närmare, unge man! sade hon högtidligt. La Ramåe lydde, men på hans ansigte återspeglade sig det missnöje och den vrede, som kokade inom honom. Så snart det blifvit fullkomligt tyst i salen och alla intagit sina platser, tog Kstarina af Lothringen några steg emot de närvarande. Likt en general, s 1; öfverser sina trupper, betraktade hon stol: de församlade, och stödjande sig emot ryggstödet af sin hvilstol, började hon med en öfvad och allmänt beundrad talares säkerhet: Jag helsar eder, tappre riddersmän, högvördige fäder och trogne borgare! J, som utgören vår religions och vårt fosterlands sanna styrka, varen alle hjertligt välkomne!... De fleste af eder, högtärade herrar, känna redan till största delen våra planer och öfverläggningar, ty j delen våra sorger och våra förhoppningar, men j ären ännu okunnige om huru och under hvilken form dessa förboprpningar någonsin skola kunna förverkligas. Vi hafva aldrig dolt för hvarandra huru osäker denna nya regering är, under hvilken Frankrike böjt sig. Många omständigheter kunna förkorta den: kriget har sina omvexlingar, och upprorspolitiken sina faror, Den nye konungen:kan stups på slagfältet, han kan också falla träffad af den allmänna oviljan, för att ej tala om alla de dödsmöjligheter, hvilka ett utsväfvande och äfventyrligt lefnadssätt alstra; ty man kan lika lätt, och kanske ännu säkrare, dö af vällefnad och orgier, som af en kula eller ett knifstygn.. (Forts. följer.)