Aftonbladet – 26 juni 1856, sida 2

s— onda ande, hvilken hela den dagen skyddande hållit sin hand utsträckt öfver hans hufvud, upplyftat honom vid håret och hindrat honom från att med sina fötter vidröra den prosaiska jorden; men tröttheten tog slutligen öfverhand, och rädd att blifva för mycket utmattad till aftonen, återvände han skyndsamt hem, det vill säga till de rum, hvilka hertiginnan de Montpensier upplåtit åt honom uti sitt då obebodda hotell. Alltsedan konungens intåg uti Paris hade madame de Montpensier ej funnit sig rätt väl uti Frankrikes hufvudstad. Hennes ädelmodige besegrares godhet lugnade henne endast till hälften, ty som hon sjelf tillhörde dessa olyckliga menniskor, hvilka aldrig förlåta, kunde hon ej fatta möjligheten af att hennes hätskaste fiende helt och hållit förlåtit henne. Uttröttad af att nödgas grimacera en belåtenhet, som ej bodde inom henne, och vred öfver den underordnade ställning hvilken plötsligt fallit på hennes lott, tog hon också snart de sköna dagarne, sin svaga helsa och några vigtiga affärer i provinsen till förevändning, för att draga sig tillbaka på sina ods. g Konungariket Frankrike förvaltades vid denna tidpunkt endast med den största möda. De materiella svårigheterna förhindrade helt och hållet att sätta politiken i verket. Svåra inkasseringar, oöfverskridbara afstånd, delning utaf provinserna, blandning af rojalistiska och spanska tänkesätt, samt de olika länsherrarneg oenighet sinsemellan, gjorde nästan all vaksamhet omöjlig, och tack vare alla dessa hinder, var hertiginnan de Montpensier uti Lothringen eller Blaisois, dit hon dragit sig tillbaka, vida mer aflägsen från Henrik IV:s hand än en politisk fiende i våra dagar skulle vara det på tusen lieues afstånd från sin motståndare.