Aftonbladet – 25 juni 1856, sida 2

uti hans sista ord, och det skratt, hvarmed han beledsagade dem, påminde ofrivilligt om afgrundsandarnes. : Henriette ryste. : Då ni så öppet erkänner er ej mera vara densamme emot oss som förr, anklagar ni ju äfven oss för att hafva blifvit förändrade emot er? inföll Marie Touchet darrande. Jag ber er, min herre, besvara med ett enda ord min fråga... Säg, hvarför har ni kommit hit i dag och ej redan för fyra månader sedan ? Derför att i dag ögonblicket är gynnsamt till mina planers utförande... utomdess sade jag ju er för en stund sedan att jag varit här förut. Medan han talade fästade han sin kalla, genomträngande blick på Henriette, som ofrivilligt vacklade under den. En gränslös förtviflan uppenbarade sig i den unga flickans alla rörelser, men slutligen återspeglade sig ett oryggligt beslut på hennes ansigte, och likt dessa hästar, hvilka ursinniga af fruktan djerft störta sig öfver bajonettspetsarne, blandade hon sg nu för första gången uti samtalet. Förstår ni ej, min mor, utropade hon, hårdt tryckande Marie Touchets hand, att det är herr la Ramdåe som skickat herr dEntragues gårdagens bref! Och med vild häftighet upptog hon ifrån golfvet papperet, som hon nyss varit nära att kasta i elden. La Ramde stod orörlig, men Henriette räckte honom föraktligt brefvet, och knapt hade hans ögon fallit derpå förrän han med krossande likgiltighet svarade: Det är mycket rätt... jag har verkligen skrifvit det. Man kan lätt tänka sig hvilket intryck denna korta krigsförklaring gjorde på de begge qvinAOrna.