Aftonbladet – 23 juni 1856, sida 3

Det var i hans närvaro, som italienskan förespådde mig en krona, utropade Henriette. Glömmen ej att påminna honom derom. Gån, mina herrar, skynden er och återkommen snart med glada nyheter... Henriette skall emellertid sluta sin toilett för att i alla händelser vara färdig. Grefven af Auvergne och herr dEntragucts aflägsnade sig skyndsamt och berusade af glädje och högmod, glömde Marie Touchet och hennes dotter allt hvad som ej var fremgång och lycka. Hastigt genlj do tunga steg i korridoren, och en högväxt man närmade sig beslutsamt Henriettes dörr. Upptagneaf sig sjelfve, hörde de begge qvinnorna ej främlingen nalkas, och då han upplyftade det tjocka dörrförhänget, varseblef han det segerrika uttryck, som stou iskrifvet på deras ansigten. Han såg modren ömt kyssa sin dotter, och han bemärkte den föraktliga åtbörd, med hvilken den unga flickan villevkasta det nyss så fruktade brefvet i den sprakande elden, men Marie Touchet hejdade henne. Ett hånfullt leende krusade främlingens Jöppår, och ban inträdde oanmäld i rummet. De begge qvinnorna vände sig om, och ett gemensamt skri framträngde utur deras bröst. La Rämtel utropade de, Jag sjelf, svårade den unge mannen, och en; hotande eld brann, inhans mörka öga. (Forts. följer.) höst ä De voro äf stengods och glaserade, dels så att de skimrade. som guld cller silfver, dels i vanliga men vackra och smakfullt väld: glasyrfärger. Väderleken har intet inflytande på dem, och från dam och rök kunna de rentvättas utan ätt lida någon skada,