Aftonbladet – 20 juni 1856, sida 2

strängning hon gjorde för att hindra tårarne framtränga under de röda ögonlocken. Henrik förskräcktes, han utbredde sina armar för att sluta sin dyrbaraste skatt till sitt hjerta, men Gabriella lösgjorde sig vänligt från hans ömma omfamning och lade endast sin iskalla hand i hans. Men min Gud! hvad har då händt? frågade Henrik bleknande. Sire, jag var nog lycklig att lära känna. er då ni ännu stred för er krona, och då det var osäkert om ni någonsin skulle få intaga er rättmätiga plats på Frankrikes tron... Vid denna tid hedrade ni mig med er uppmärksamhet, och tack vare er högsinnade själ och edra utmärkta egenskaper, uppväckte ni slutligen hos mig en vänskap så varm och så oegennyttig, att ej en gång mina hätskaste fiender deruti kunnat finna en enda skymt af ärelystnad.. ni delade: då edra ögonblick emellan kriget och denna kärlek, öfver hvilken jag var så stolt; och jag kan lugnt säga att jag såsom envåldsherrskarinna regerade öfver ert ädla hjerta... ja, jag hade gjort er olycklig, om jag framhärdat uti min föresats att ej tillhöra er! Det är sant! detta hade utgjort mitt lifs största olycka... Men ni var lojal, och ni har ädelmodigt hållit ert gifna ord! Jag har modigt uthärdat min fars förebråelser, vrede och hot... jag har utan tvekan öfverlemnat åt föraktet en man, som blifvit löjlig endast derför att han velat förena sitt öde med mitt... jag har gjort ännu mera, sire, jag har inskrifvit namnet dEstråes bland dem, som folket aldrig uttalar utan ett tvetydigt leende:.: Ni misstager er, Gabriella. Försök ej att trösta mig, sire... jag kände alla dessa olyckor redan innan jag störtade mig i dem, och jag ryggade ändå ej till