Aftonbladet – 20 juni 1856, sida 2

kinder, lade sig en svår beklämning öfver hang bröst, och han fattade med öm oro hennes hand. Hvarför vänta mig här ute, min Gabriella! utropade han, mildt förebrående; ni lider, och ni lemnar, oaktadt kölden, edra rum, för att emottaga mig på trappan!... det är mycket orätt! Den unga qvinnan gjorde en djup nigning. Men hvad betyda alla dessa vördnadsbetygelser, min ljufva engel?... Ni vet ju ait jag ej vill anses för er konung... Se så, min Gabriela, bort med denna ödmjukhet. Det är på er och ej på mig som ni skall tänka! -.. Arma barn, ni är visst mycket sjuk? Monarkens röst var vek. Gabriella afskedade med ett tecken Gratienne och de andra damerna. Ja, sire, jag är sjuk, men det är ej mitt helsotillstånd, som i detta ögonblick mest sysselsätter mig... jag hade sjelf ämnat gå till Louvren, om mina försvagade ben förmått att bära mig dit; men de vägrade mig sin tjenst, tillade bon med ett matt leende. Nej, nej, min Gabriella, det hade varit orätt af er att gå ut! Ni vet ju att jag alltid kommer hit när ni önskar det... ni vet ju att jag lyder er minsta vink... Nå väl, hvad vill ni mig? ... Ack, min hulda engel, ni måste snart åter blifva frisk... Lycka och helsa lemna hvarandra ej gerna!v Det är just derför jag är sjuk, sire, sva rade Gabriella sorgset, men tillåt att jag sätter mig, jag är så trött... Tack!... Vill ni också lofva att lyssna till mina ord utan att afbryta dem?... Jag är en dålig talarinna, sire, och mina tankar äro så förvirradet...n Den unga qvinnan tog plats vid monarkens sida, och man såg den våldsamma an