Aftonbladet – 20 juni 1856, sida 2

han der varit nog lycklig att möta en ung man, hvilken räddat honom ur all förlägenhet och på hvars tystlåtenhet han med säkerhet trodde sig kunna räkna. Knappt hade konungen slutat sin berättelse och försäkrat Zamet att ingen menniska hade den ringaste aning om hans lilla utflykt, förrän dörrförhänget upplyftades, och den tjenstgörande läkaren häftigt inträdde i kabinettet med den underrättelsen, att fru markisinnan vid sitt uppstigande befunnit sig mycket illa, och att hon så fort gom möjligt önskade tala med hans majestät. Henrik reste sig oroligt; med en häftig ätbörd afskedade han florentinaren, och åtföljd af tvenne tjenare, skyndade han genast att hörsamma sin Gabriellas kallelse sedan han först befallt att man, så snart Crillon eller Sully, hvilka han begge väntade, anlände, oförtöfvadt skulle skicka dem efter, till fru de Monceaux. a Vägen från Louvren till markisinnans hotel var ej lång, och man kunde dessutom helt och hållet tillryggalägga den genom passager, eller på den tiden för allmänheten stängda gator. Blek och darrande, afvaktade den unga qvinnan sin konungslige herres ankomst, stående på första trappsteget. Grafienne och de öfrige damerna stodo några steg bakom henne. Det sorgsna uttryck, som Jästes i deras ansigten, och den spända uppmärksamhet, hvarmed de följde den älskade herrskarinnans alla rörelser, utvisade tydligt huru stor del de togo i hennes smärta och huru beredda de voro på att i sina armar emottaga den dyrkade matmodren, hvars kropp vacklade liksom ett rö för vinden. När korungen varseblef sin älskarinnas molnhöljda panna, de blåa ringarne kring hennes ögon och de hvita liljorna på bennes