Aftonbladet – 20 juni 1856, sida 2

baka!... Att vara min konungs vän, förtrogna och följeslagarinna... att genom mitt leende mildra hans mödor och hans ansträngningar... att genom mitt outtrötliga sträfvande att behaga honom, förljufva hans lif... det var den rol jag ålagt mig... jag ville med godhet belöna dem, som gjorde mig ondt... jag ville med mildhet beveka de hårdhjertade ... Hvarför allt detta tal, Gabriella ! Ack sire, tillåt att jag för min egen talan, stammade den unga qvinnan, och molnen på hennes panna skingrade sig lätt det är tyvärr ingen annan, som värdigas göra det ! Jag förstår er ej? Ni skall snart göra det, sire, jag vill genast angripa sjelfva hufvudämnet för detta samtal, men jag ber er, anse mig hvarken hämdgirig eller vred!... Man har många gånger sagt mig, att er afsvärjelse, hvars bevekelsegrund jag barnsligt nog tillskref min svaga förtjenst, i sjelfva verket varit besluten långt innan jag ännu hade en anning derom, och att jag, då jag öfverlemnade mig åt er såsom betalning för detta stora offer, endast var en simpel lekboll i er hand... Det är en ära att vilseledas af sitt hjerta, sire, och jag tror mig ej hvarken genom mina handlingar eller mina ord någonsin hafva förebrått er detta handlingssätt... mina ögon hafva ju alltid varit leende och smekande, mitt sätt alltid vänligt och öppet, milt lynne aldrig ojemt eller hersklystet?... Säg sjelf, sire? Ni förskräcker mig, med detta svårmod, Gabriella I utropade konungen, inom hvilken någonting liknande samtvetsagg rörde sig. SN säger allt detta endast för att komma till någonting ännu allvarligare. Ja sire, ni har rätt... Oaktadt alla mipa