Aftonbladet – 19 juni 1856, sida 2

— Mm om jag än skulle låta rifva ned alla mina murar. Tack ... hvart skall jag gå?n Värdigas följa mig. De anlände till den vidsträckta gården, öfver hvilken månen kastade sitt klaraste sken. Tillåt att jag skyndar efter min värja, jag skall ögonblickligt vara tillbaka hos ers majestät. Henrik hejdade den unge mannen. Följ mig icke, sade han, visa mig ej heller alltför mycket vördnad, så att jag icke må: blifva igenkänd :.. för mycken hemlighetsfullhet duger också icke... befall derföre på något afstånd att porten öppnas... det är allt jag behöfver. Jag lyder. Men hvilken oförsigtighet!... att ensam vandra omkring på gatorna... utsatt för otaliga dolkar... ack, sire!... tänk på dem som älska er... Må de endast för evigt vara okunnige om denna aftons dårskaper,, sade konungen suckande, det är min innerligaste önskan. Åtminstone skall icke jag blifva den, som förråder er, svarade Esperance, djupt bugande. Konungen räckte honom handen med ett lojalt och vänligt leende. Tack, sade han, och farväl. Öppna porten! skrek en röst utanför; det var kusken, som nu hemkom med det toma ekipaget. onungen gick hastigt öfver gården, hållande masken för sitt ansigte; porten stod vidöppen, och inom några sekunder var den kunglige äfventyraren ute på gatan. Men oaktadt hans hastiga språng, hade ban blifvit igenkänd från paviljongsfönstret. Det var han ! sade markisinnan, hårdt omfattande sin följeslagerskas arm; mitt lif är krossadt ... ack, Gratienne, min stackars far bade rätt i att förbanna mig... nu är också mitt arma barr faderlöst ! Slut på femte delen.