Aftonbladet – 18 juni 1856, sida 2

honom en tredje förs röelse, — den enda för hvilken han var svag. En maskerad qvinna, insvept ifde fina draperierna af en orientalisk slöja, satt något afsides i rummet, nästan midt emot konungen, hvilken redan bemärkt hennes yppiga växt, djerfva hållning, hvita skuldror och idealiskt formade hals. Zamet gjorde denna qvinna ett omärkligt tecken, för att visa henne på konungen. Hon reste s:g då med en vällustig och så långsara rörelse, att man tydligt hann se en förtjusande fotknöl och början af ett nymflikt ben, innan klädningon åter nedföll öfver de g nå fötterna. Denna qvinna nårmade sig derefter konungen; ur hålen på hennes mask framljungade likkom tvenne eldslågor, och hon betraktade monarken med en så orörlig och sällsam blick, att den oemotståndligt tjusade honom. Se här,, sade hon med en röst, hvars klang oaktadt den allt bedöfvande musiken dock frapperade monarken, om jag icke misstager mig, en kavaljer som har träkigt. Det är sant,, svarade konungen; men all modstulenhet försvinner, ju närmare ni nalkas.n En kavaljer,, fortsatte den okända lätt ironiskt, asom troligtvis tröttnat vid fullkomligheten. Ab! utropade Henrik vårdslöst, hvar fins väl denna fullkomlighet, hvarom ni talar 2 Det är icke jag, som kan besvara denna fråga. Och ändå tycker jag att ni skulle kunna göra det bättre, än nägon annan. Ack nej, jag har endast en förtjenst, och det är, att vilja bra hvad jag vill. Om jag fattar någons arm, häller jag fast den... om jag tager någons själ, behåller jag den.