medeltids-mörkrets menliga natt? Island för arfvet ärliga vakat, som det af fädren fick sig betrodt. Nästan vi glömde Nordiska tungan, frestade af de främmande mål. Det blir din dyrd till dagarnes afton, (evigt skall äran adla ditt namn!) att du oss Eddan; Are och Semund, skaldernes skriiter skyddat så väl. . rt ar UOfvan låg isen, elden brann nedan; mager var mårken, mulen din dag; verlden dock öppen låg för den djerfve, svärd blef hans skära, skeppet hans plog. Dristige drakar drueko i fjerran salt i de sydligt svallande haf; bragderna bragte brödet och äran hem till den helga, herrliga ön. Vintrarnes hvila vigdes åt Brage, ymnigt rann Odens eldande mjöd: — Verldsträdet växer väldigt i sången, Balder den blide blöder för Höd. Asarne olycksulfven omsnärja, Loke der lömske lismar för Thor, — ederne icke Asarne hålla, svåra de svika svurna förbund. Hotfullt sig häfva hämnande öden, svärdens och stormarnes dräpas af Sigurd, glömmes för Gudrun gråtande mö, trolldomen trycker trofaste kämpen, svikes af svågera Sigmundar-son. Leende Lodbrok lider bland ormar, Fridthjof den fräkne friar med svärd: Hervor ur högen hemtar sig Tirfing, Angantyrs-arfvet, älskande blod. . a oc Så uti sagans Spegel oss visas bjerta öch bleka bilder i rad. — Synerna skifta sagorna tala: Island står upp för Ingolf i sjön. Herrskaren Harald Hårfager lyekas odalet allt att under sig slå. Biltoge bönder bana sig trotsigt väg öfver vilda, vintriga haf. Frihetens frön sig frälsa till Island; Ulfljot inympar ättgammal lag. — Sturlesons stjerna strålar i häfden, lyser de hastigt löpande år. LJ . Frihetens fana förde du modigt, träldomen aldrig trefs på din jord; folket derföre frejdadt är vordet, rikt uppå rykte — ringa till tal. Stått har du städse stadigt som klippan, skyddande sköld för sjunkande kraft! Ära åt Island, aldrig vi glömma skola de store, sköflande tid, skaldernes ö! Isländaren, dr Grimur Thomsen yttrade som svar på denna skål: Mine Herrer! Naar jeg paa min Födeöes og mine fraverende Landsmends Vegne har den ere attakke for den smukke Maade :hvorpaa Island her er bleven erinåret, saa gleder det mig at kunne trede frem for Eder med den Bevidsthed, åt denne Skaal var velfortjent. Thi tilvisse har Island og Islendere den Fortjeneste, med Kjerlighed og Trofasthed at have bevaret Nordens gamle Minder for Nutiden, med Ombhu at have vernet om de Historiens jernholdige Kilder, hvoraf ålle Nordboer :kunne crikke Sundhed og Kraft i Tale og i Gjerning. Men, mine Herrer, det er ikke underligt om vi, som havde Leiligheden dertil og Betingelserne derfor, troligen bevarede dem, thi de udgjöre Nordens bedste og edleste Skatte. Blandt dem staae de Minder, som-knytte sig tilden klassiske Grund, hvorpaa jeg nu staaer, överst. Her vär den Upsela-öd samlet; der i Nordens Oldtid var ligesaa berömt som. Delphis i Grekenlands; he. blomstrede den-ypperste Slegt i Norden, Xnglingazelten, hvis Grene spredte sig over Norge ög over Danmark, og her ströede Rolf Krake det Guld pas Fyrisvalde, der.endnu glimrer i Sagn og i Sange. Men, m, H., naar jeg vender tilbage til min Födeö, säa kan jeg meddele mine Landsmend, der alle ville misunde mig den Lykke at have staaet paa dette Sted, ab Upsala-öd endnu er tilstede, do Skatte nemlig, som ere nedlagte i Linness og Geijers udödelige Skrifter, at der i Upsala endnu lever en Slegt af Ynglinger, som aldrig vil öddöe, og at man hu i Stedet for det onde. Guld, som Rolf Krake udströede paa Fyrisvål, finder Gjastfrihedehs og de aabne Hjertersrene Guld. Det vere mig derfor tilladt, som Bön af den gammeldags Ö, som.vil vedblive.at vere gammeldags, indtil det Gamle bliver Nyt igjen, at udbringe et Leve for Nordens eeldste Stad; og dens gjestfrie Bebeere. Leve Upsala og Upsalenserne! Danskar och norrmän instämde med hurraröp. 2 : tä Redan straxt efter middagen hade damerna börjat samla sig; och det var egentligen först nu som fester fick sin fulla glafis.. Trädgården erbjöd ef högst angtnäm. tafla, Öfverallt såg man promenerande grupper af herrar och damer i -lifligt -samtal. De senare voro synbart intagna af främlingarnes öppna, älskvärda och ridderliga väsende, och svenskafne sågo sig .medglädje af dem undanskymda. Stolta öfver sina gäster, begagnade de lvarje tillfälle att bereda sina landsmanninnor glädjen af främlingarnes bekantskap. Också mottogs med det lifligaste bifall den skål för qvinnan, hvarmed mag, Grafström i följande ordalag afslutade festen: Den djupa hyllning, som under flydda tidsåldrar våra fäder städse egnat qvinnan, skall alltid vara dem till ovansklig ära, och samma hyllning må änöu i dag lända oss, deras söner, till berömmelse. Väl är det sannt, att chevaleriets tider äro flyktade; att den unge riddare, som nu gär ut i en vrång verld att der genomkämpa det godas strider, icke mera såsom sin skönaste prydnad bär en älskad qvinnas färger; att segraren i våra dagars strider icke mera af en qvinnas hand under en folkförsamlings jubel emottager sin vunna segerkrans. Men stark är ännu den kraft, med hvilken qvinnan ingriper i folkens lif. Hvilka föresatser väckas icke till ökad styrka i mannens bröst genom den strålande blicken af en qvinnas öga; hvilka försakelser kan han ej genomgå, då han vet att för honom gömmes en deltagande tanke i ett qvinnohjerta; med hvilket manligt mod skall han ej genomkämpa sin strid i lifvet, om han vet, att det är en älskåd qvinnas hand, som under dagens tunga torkar svetten från hans panna och kastar en herrlig lyckas fagra blomster på hans lefnads väg. Så vinner lifvet först genom den ädla qvinnan sin djupa betydelse, och förklaras genom henne med en himmelsk glans. Utan henne vore verlden en öken, der vilda lidelser skulle storma, en tummelplats, der den råa styrkan skulle öfva sina dåd; men genom henne och med henne blir den en ljuflig lustgård, der fridens vindar sjunga oeh der kärlekens rosor dofta. Ty denna den svaga qvinnanb makt är kärlekens makt på jorden. Sväfvar denna flägt från högre verldars lifsluft på osynliga vingar omkring henne, flammar den med ren vestalisk låga i hennes hjertas helgedöm, då är hon oemotståndlig. Ty hon är då väpnad med himmelska; vapen. Men tyst och stilla går -hon, ,denna kärlekens sköldmö, sininflytelserika väg genom lifvet. Hon skyr offentligheten, men från den plats, som af skavelsens Herre blef henne anvisad, från hemmets he