och dess ädla söner! Kandidaten Sander uppträdde nu och föreslog skålen för Finland och Helsingfors universitet i följande föredrag, som åhördes med den lifligaste och djupaste uppmärksamhet. Han yttrade: Den sång, hvars sista toner nyss förklingat, gifver ett genljud af saknadens smärta och minnet: vemod; men den stämmer våra sinnen till allvar : glädjen och bjuder oss, om ej annat, de hänförande drömmarnas hopp. Dessa känslor vill jag tolka, då jag går att utbringa en skål för Finlands ädla fol: och för Helsingfors universitet. Måhända skall de: synas eder, att en svärmisk yngling talar, hvad der flyende, flyktiga stunden ingifver; men han våga fritt och öppet uttala hvad han tänker och känner han skall ej insvepa sig i tvetydighetens mantel eller påsätta sig hyckleriets mask, men taga sanninger till sin ledstjerna, då han manar denna ynglinga skara att vända sin tanke till det älskade, det saknade folket på andra sidan hafvet. Jag vet, av svenska hjertan klappa med oroliga slag, då finsk: namnet nämnes ; jag vet ock, att i detta-nu mång: välönskningar fara fjerran dit, der de söka ett efterlängtadt svär. : Likna de väl vågor, som: studsa tillbaka ifrån klippans hårda barm? Jag tror det icke. ty endast hatet kan emotstås, men en moders kärlek är oemotståndlig. Och sju sekler hafva vant oss ati kalla Aura Sveas älsklingsbarn. Hvem vär det, som beredde bildningen em väg till dess stränder och höjde ljusets fana i detta land, om ej den konung. hvars jordiska qvarlefvor nu hvila i silfverskrinet der borta i templet. Hell honom! Hell det folk, son; slöt en krets kring denna fana, och hvars ättlingar under densamma i kommande århundraden kämpade med mannamod! Med stolthet och beundran minnas vi, hurw tappert finnarne stridde i de ärofulla dagar, då Gustaf IL Adolf drog i härnad att. värna tankens : undertryckta frihet; eller huru ståndaktig. de följde den. Tolfte Carl på hans vikingatåg, från underbara bragder till onämnbara lidanden. De tider, hafva funnits, då den fiende, som vände sitt-stål emot vårt fosterland, måste gå fram öfver deras bröst. Hvad skall jag då säga om den minnesvärde fe dy som knappast i häfderna eger sin like genon taflor af dystra skuggor och å andra sidan den renaste glans? Men låtom oss bortvända våra blickar från det blodiga drama, vid hvars lösning det blödande, men i döden trogna hjeltefolket dukade under för öfvermakten. Sje!fva den mäktige gränne 1 hvars händer detta folks väl och ve för närvarande hvilar — jag säger icke framtida öden, ty desss hvila i försynens hand — sjelfva denne granne vei nog, huru: dyrbar den perla, som blifvit oss frånryckt. är i kejsarekronan: jag tror ock, att den bevaka: och vårdas, såsom en menniska skyddar sin ögonsten. Hvarföre? Emedan Finlands söner ej svärj: en edutan att hålla den; emedan de lyda sin pligt huru dyrbara offer den än må kräfva. Jag nämde nyss ögonstenen, såsom ömtålig för sår. Lejonet kar förblindas af ett bi: de små kunna lögga stora hin der i de storas väg. Men jag afbryter denna tanke med en annan: ögat uppfångar ljuset och återspeglar, hvad som rörer sig i själens djup. Sätt inger bindel för detta öga! Denna önskan vågar jag ut tala, då jag påminner eder om Helsingfors universitet och de bröder, som der arbeta i bildningens. vetenskapens och konstens tjenst. O, att de, som dock fatta och tala vårt tungomål, nu vore ibland oss! Vi skulle tacka dem för deras redliga sträfvan den och uppmana dem att följa sin goda geniu: framåt! De skulle se, att Skandinaviens ungdon hyllar en politik, som ej går ut på att någon be draga. Missförstån ej ordet politik från mina Iöp par! Jag vet hvilken plats jag här innehar. Di: l som stå i dälderna böra ej tilltro sig att bedöme hvad som förehafves på mensklighetens höjder; mer till dem som trona deruppe vilja vi utan fruktar ropa att icke svänga hotande svärd öfver våra hufvuden. Om en eröfrares spökelselika skepnad lade sin ena iskalla hand på nordens höga hjessa eller ) löndom smögeden andra under hafvets gördel til ett varmt klappande hjerta, då skulle vi såsom e man kasta dem tillbaka. Ve den, som skulle vilj: skymma eller utsläcka våra stjernor på kulturen: himmel! Förgäfves skall den jernhårda verkligheten utropa: inga drömmerier! Vi önska frid, endräg: och broderskap öfver hela verlden. Om välgång bedja vi för Finlands folk. Måtte det utveckla sig och uppnå den högsta borgerliga frihet, som kan beskäras ett lagbundet samhålle. Då skall det, om än skildt från oss, vara oss en förmur oeh strid: för oss med andens vapen. Lefve Vinland och Helsingfors universitet!s Skålen besvarades af den ene af de tvi ende vid mötet närvarande finnarne, kandidaten v. Quanten med följande af både talarens och åhörarnes djupa rörelse ofta afbrutmna ord; För de ord, som nyss blifvit fålda i eder krets, frambär jag på härvarande finnars vägnar till Upsala studentkår vår innerliga tack: Ty viäro här verkligen närvarande, vi äro två, Så att jag kan säga: vår tack. Jag önskar emellertid af hjertat att vi varit flere; många flere, som: kunnat se eder,kubnat höra edra ord, och, ännu mer, känna den upplifvande fläkten af dån trohjertade broderanda, som förestafvat dem. Jag hade så gerna unnat dem denna glädje. Ty för visso, såsom en medlem från Finlands universitet helsas för en kärkommen gäst i Upsala, . likaså högtidligt kär, likaså rik, ej blött på fordomtima minnen, men äfven på ögonblickets varma glädje är den stund, då finnen får sätta sin fot på Fyris strand, då han får helsa det gamla Gustavianum och trycka handen på sin broder studenten i Odinslund: Upsalienser! J hafven räckt oss denna hand, Jhafven ej glömt att till den hoppets fest för nordens framtid, som J här begån med edra, jag vet ej hvilketdera jag skall sägak nya eller uräldsta bröder, J hafven ej glömt att till denna fest inbjuda edra gamla bröder finnarne, oaktadt de voro så få, endast två. Hafven derför nu och framdeles vår varma, vår broderliga tack! Dock! det är icke första gången den skål, som sehast föreslagits, funnit en tolk i edra kretsar. Nej! otaliga gånger bar den funnit det, oaktadt den sällan eller aldrig erhållit ett svar. Trodden J då icke att eder röst nådde den finske studenten? Eller trodden J hans hjerta så kallt och vissnadt, att det ej förstod uppskatta värdet af ynglingabroderskap, ynglingavärme och ynglingatro? Tron icke det. Eder röst nådde honom, han förnam den i djupet af sitt hjerta, hvilket, liksom edert, klappade för det sköna, goda och sanna. Men han kunde icke svara, han kunde icke komma. En tung hand hvilade öfver honom, ett bistert öga bevakade hans fjät, och för detta öga syntes säkert edra ungdomliga öppna blickar farligare än pilar och lansar, eder entusiasm för friheten och allt det stora och ädla, fruktansvärdare än bombfria simmande batterier. Det var politiken, som hindrade honom, en politik, hvars stelgjutna former fruktade-det ungas friska beröring, emedan dettas naturliga drift är utveckling. Jag säger det fritt, emedan ingen politik kan ha rätt att isolera och försteha, då den sjelf, för att motsvara menniskoslägtets behof, lika mycket har af nöden det ungas friska lif och ädla entusiasm, som erfarenhetens mogna visdom. Detta och mer skulle hundrade i Finland sagt eder, om de det kunnat: Bröder! För den fortfarande broderlighet J visat den ensamme, den stumme finske studenten, tagen då emot det enda eder kan gifvas: ett enkelt, men ett varmt, ett ur innersta bjerta och själ gående tack! Tagen ännu emot en önskan; den: att aldrig någon bland eder måtte stå ensam och sakna en vän, då han behöfver trygga sig till honom eller vara stum oeh ej ega en röst till svar, då en vän nalkas, räcker honom sin hand och nämner honom