Aftonbladet – 14 juni 1856, sida 2

lekla ankar ocn aiseglade tran var Strand. Bland de verser, som vid festen i Kalnar för de resande studenterna afsjöngos vid je särskilta skålarne, meddela vi här följande f kammarjunkaren: Karl af Kullberg förfatade sång:VID EN SKÅL FÖR DANMARK I KALMAR DEN 10 JUNI 1856. Det er et yvdigt Land, j dånske fränder Ert land, der präktigt det ur vågen går Med sina fagra, bokbekrönta stränder, Med lunder, hvari näktergalen slår. Der bodde fordom djerfva Fylkis-kungar, Som togo skatt utaf eå bleknädiverld. Nu kring .räinen gyllse skörden! gungar, Och plogen klingar emot kämpens svärd. Bloit draken frustar än med kolsvart bringa. Men barska vikingar gå ej ombord, Oeh ludenBerserk slipar ej sin klinga. På gästbesök till vänneraa i Nord En skara drager, vigd åt vetenskapeh, Ock brodershanden är:dess edda vapen, Och hjertan vinner den, hvarthän den går, Och tänder i hvart öga glädjens stråle, Och dukar hvifta, hulda läppar småle, Och blommor -regna i de ungas spår. Ty kär och ljuf är oss, j danske bröder! Hvar helsning från vårt syskonland. i söder, Och hvarje Danmarks sorg, hvar Danmarks Nit Ett eko har på Sundets andra kust..or P5? Ett eko, som uti palatsen tålar Och ljuder Högt ocH fritt i våra dalar. Så när Germanien, rikskropp utan själ, Der ingen lenå den andrö brukat skona, Fick fantasien att, till allmänt väl. Ett smycke stjäla uturDanmarks krona När: då till: oss kom: plötsligt. stridens: bud, Hur: mången bör för Er gick ej till Gud, Hur mången klinga brann ej i sin skida, Fast politiken bjöd der bragdlös bida. Hur mången ynglingskind i lågor stöd Af längtan hän till bardalekens nejder, Att der för Danmark våga lif öch blod, Och gamle krigaren från Finlands: fejder Såg upp till värjan, fredligt hängd å vägg Och bistertrsvor uti sitt gråa skägg : På marodören, gikten och på tiden, Som otjenstbarsgjort gamla. invaliden. Men när vid Idsted och Fredricia De stora slag j emot våldet sleger; Och rik blef skörden föf Valkyriorna, Men segrens sol beglänste Dannebrogen, Hår jubel-ropet steg mot: himlens höjd !; Från Norrlatidsr kala. fjell till Skånes slätter, Och hvarje hjerta mäktigt slog af fröjd, Att Tysklandsnesa lönt -dess oförrätter: Men vapnen hvila;! Stödd på pilgrimsstafyen Vallfärdar främlingen till Köpenhamn — i En herrlig perla, fäst: vid hafsfrubs famn — Och andaktsfull;hansböjer-knäl vid grafen, Der konstnärs-fursten sofver lugnat iblard I Då stora skapelsår utaf håns hand; Der hvad hans genius för honoin biktat, Hvad han odödligt uti marmorn diktat, En hedersvakt, som ännu ingen förr; Står. blek och tigande vid griftens dörr. Och någon qväll, då mildradt ligger ljuset På taflan af en sydlänskt rik natar, Rörd vandrar främlingen till. )Bakke-husets, Men Skalde-fadren flyttat hän derar. Dock — det Ej blot til Lyst är öfverskriften. Hans jätte-snilles verk ta form oeh lif, Och Hakon Jarl går väldig fråm ur griften, Och Axel Thordsson och hans väna vif Om kärlek hviska, medan grym och bitter Tills doms ren deras bleka Norna sitter. Ja! rikt är Danmark uppå konstens under, Och diktens tempel glänsa i dess lunder. Men mest på varma hjertan rikt ändå, Som högt för Danmark och dess ära slå, Men som slå vänligt, slå så varmt och kärligt Mot hvarje Skandinaviens äkta son, Som räcker handen. tryggt och bottenärligt Och: bringar trofast -helsning norrifrån. Och nu hvad hvarje tanke gömmer här, Hvad hvarje läpp, hvad hvarje hjerta bär, Må talas ut utaf en: ringa tolk: Gud skydde Danmark och dess ädla folk. Festerna i Upsala. Vi erhålla ett bref från vår korrespondent i Upsala med närmare underrättelser om de der både i förrgår och i går firade festerna, men. -beklagligen alltför sent för att i dag hinna meddelas. Vi skola om måndag meddela den fullständigare redogörelse för flöra af de dervid hållna talen, som vi just nu erhålla, och inskränka oss för tillfället till anförande af det tal, hvarmed professor Carlgon föreslog skålen för det norska universitetet, samt en del af de sånger, som vi icke i går: hunno meddela: I Professör Cärlsons, af bifallsrop ofta afbrutna, tal var af följande lydelse: Bland den jublande ungdomen från nordens universitet är -det-en.ynglingaskara, som vi här för förstagången se; och till hvilken: i år den första-inbjudningen utgicki-det är Kristiania studenter. Mäk tigt kämparen öfverväldigånde rörelse med behofvet atti ord uttrycka vår välkomnande glädje, då vi här, vid vårt universitets lärösaläf, i hjörtat af det gamla Sverge, för första gången helsa blomman af Nörges förbrödrade ungdom. i I Sällan: hafva, i den underbara vexelgången af mensklighetens utveckling, nya, öden brutit sig; väg : medden följdrika kraft, som -då dessa; tvenne folk, vaknande till medvetande af sin-stamfrändskap,igenkände hvarandra, fälde sina vapen: ochtinskrefvo-i sida fördrag löftet ohven evig förening i stället för de gamla, ouppHörligt förnyade; ofruktbara; kraftförs tärande fejderna; Mån besjunger segreås ära: eröfs ringarnes glans bländar folken: ett folks inre utveckling inom sig -sjelft kan. vara rik, varå förköfrånde, våra sköh; men sköhare, herrligare, rikare ännu är det, när tvenne folk, sskapade för hvarandra, förena sig för att, med en dubbel rikedom af krafter, befrämja på engång sitt eget väl.och befrämja hvarahdras, när splitets oehr-missförståndets genom: långa kylande strider hopade isar smälta; och skärlekens sål;svarmy strålandej befruktande uppgår: att: fram-: kålla nya skördar af välsignelse. a I På denna förenings grundval hvilar vår framtid. Det är en öfvertygelse som; hvilka rörelser än må spela på ytan; slår allt djupare rot i alla stänkande svenskars bröst. : i i Den slår rot, — men, mine herrår, — ett träd, som skall trotsa stormarne och för århundraden erbjuda skugga under sitt löfhvalf, behöfver tid att sträcka siha rötter genom jorden och stärka. dem. med dess safter, Hvad :är väl, i dem stora utvecklingen af ett SNETT IAEA SEEDA REAR RR nn Nu vet ni allt, .. må markisinnan de Monmd Gaka frar en ecandAam Nn