tid... konungen bör redan vara kommen... han väntar mig... Farväl S Ni kommer väl igen ? Ja, jan, stammade Crillon, skyndande derifrån, ett rof för. den outsägligaste förvirring. Åsynen af detta rum, dessa möbler hade gjort ett förfärligt intryck på honom, och han darrade ännu som ett barn, vid minnet af den poetiska händelse, som dessa döda föremål så lefvande framstälde för hans själ. Då Espeårance var ensam, utsträckte han sig på kuddarne och undrade med pannan lutad i handen, om ej allt detta vore en dröm. Elden sprakade i eldstaden, vaxljusen brunno småningom ned i girandolerne, och några förtjusande timmar, uppfylda såväl af glömska som minnen, försvunno hastigt. Han genomickpå detta vis hela sitt lif, så ungt och kvar! så rikt på bittra sorger och ogenomträngligt mörker, då plötsligen en glad och genomträngande röst och ljuaet af klingande sporrar ute i försalen hastigt väckte: honom ur hans betraktelser. Denna stämma ropade Espårance, och ljöd liksom en fanfar, bestämd ptt jaga melankoliens och ledsnadens alla griller på flykten. ; Ack !s utropade Esprance, det är Pontis. Han störtade häftigt ut ur kabinettet för att omfamhå sin vän, hvilken vid hans äsyn jublande kastade sin hatt i luften. . Knapt var Espårance ute i dagsljuset oc i sin bullersamme, men varmhjertade kamrats kraftfulla armar, förr än han kände sig få nytt mod, nytt lif; den unge gardistens gnistraride ögon tände åter upp hans hjertas slocknande eld. Sambioux!... du är då en prins! sade Pontis... se så, omfamna mig ännu en gäng. Hvarifrån kommer du ? Från öfverallt.