Aftonbladet – 12 juni 1856, sida 2

Bolagsstämman representerade 9042 aktier mc omkring 1500 röster. (Norrl.-Posten.) Geijer såsom tänkare.) Erik Gustaf Geijers Samlade Skrifter 13 band. Sthn Norstedt Söner 1849 —1855. E.G. Geijers Föreläsningar öfver Menniskans Historia Digifna af Sigurd Ribbing. Sthm, Norstedt Söne Annu år 1835 finna vi Geijer i en recen sion af Atterboms studier (band. 8, s. 84 vidhålla sin i Thorild uttalade åsigt on filosofins bestämmelse att endast allt nogart söka bestämma vilkoren för ett problem, son hon sjelf ej kan lösav, hvarvid han åberopa; Atterboms uttryck: För oss innehåller all varande, till och med vårt eget, ett oändlig ner, än som i vårt tänkande uppgår,, hvartill han tillägger, att filosofin, i det kunskaps. träd hon vill begrunda, måste erfara, att med början så förhåller sig som med slutet, at! roten döljer sig i jorden, toppen i himlen., Men hvad Geijer i Thorild påstått, nemligen att filosofin med Schelling hunnit till botten och att hon derefter endast kunde blifva uppenbarelsefilosofi, vederlades af den kolossala utveckling och det vidtgripande inflytande, som det rationella tänkandet vann genom Hegel och hans skola. Af denna för Geijer oväntade företeelse kunde hans rec-ptiva ande ej blifva en likgiltig åskådare. Och så finner man af ett bref till Fredrika Bremer (1842, band. 8, s. Mö af ett till skriften om upplysningen år 1842 gjordt tillä, (band. ör s. 120—144), af ställen i de a gefär vid samma tid bållna, först nu utgifna Föreläsningarne öfver menniskans historia samt af den 1846 -skrifna:-afhandsingen Tidens religiösa fråga, att Geijer numera trodde filosofin kunna leda till verkligt positiva resultater, eller till någonting mera, än blotta insigten om vår oförmåga att sjelfve veta något om gudomliga ting. Ty i stället för den nakna faktiska bekännelse af kristendomens hufvudläror, som lemnas oss i Thorild, så vill han nu grunda uppenbarelsen på begreppet om under (se det an: förda :brefvet) och bevisar en personlig Guds tillvaro genom analys af det menskliga per sonlighetsbegreppet. Deduktionens bindande kraft lemna vi derhän; men den stegrade graden af rationelt tänkande förtjenar dock alltid att anmärkas. För öfrigt var Geijers förhållande till upenbarelsen aldrig ett slafviskt hängande vid okstafven. Bevis derpå äro från äldre tider hans tanka om treenighetsläran, från senare tider följande märkeliga. yttranden: Redan hvarje ord är både bokstaf och anda; och andan — för att nyttja ett bibliskt uttryck — gifves ej efter mått, således ej heller efter bokstafvens. Andan har intet annat mått sig föresatt än sin egen tillfredsställelse i Gud, der en sådan endast kan vinnas, och hvilken också ensamt är sanning i högsta bemärkelse; och dertill har den Guds ord åt sig uttaladt i alla Guds verk, i naturens som i nådens rike. Bort derföre med den falska lära. — mer en förderfvad filosofi än: teologi, ehuru den uppträder. med den senares anspråk — som borttager sanningen ur bennes rum i verlden och, i fråga om högre och gudomliga ting (liksom slutligen några andra lönade mödan att veta), så begräfver henne i tron, som vore bon för vetandet förseglad: Det finnes ingen tro (utom den lata och lögnaktiga), som sjelf icke är vetandets instinkt och vill bli ännu mera. All annan, som finner sin säkerhet ej blott i afsöndring, utan äfven i ientlighet mot vetandet, är så mycket sämre än förviflan, som denna åtminstone känner sitt eget elänle! (B. 4, s. 315.) På ett annat ställe yttras med Hhänsigt till språket du skall äta ditt bröd i din anletes svetty, följande: Det ligger en välsignelse i dessa gudomliga ord efer fallet; och likväl synas de uttalade i sammanhang ned en förbannelse. Det har bragt mig på underiga tankar om Guds ord. Saken, det välsignelserika nnehållet, är. der öfverallt. Namnet synes: ofta. ett jelt annat, liksom uttaladt af en mun, som ej rätt änner det himmelska språket, är tolk för hvad den j förstår, förbannar der välsignelse var menad, eller ck tvärtom. (B. 4, s.7 333.) Vidare meddelar Geijers biograf ett utdrag r ett bref, hvaraf vi anföra följande: Jag är hvarken, skrifver Geijer, ån kyrkokristen, ler ens-en bibelkristen, eburu så mycket af en kriLen, att jag kan finna uppbyggelse i både kyrka och ibel. Kortligen, jag är en kristen på egen hand. usendebefinna sig -med mig i lika läge, i, sjelfva erket alla, som ej kunna nöja sig,med en blott aukritetströ, och som äro nödgade att ur egen erfaenhet ock eftertanka bygga sig en religion. Detta dividuella, nu det enda. lefyande i religionen, så littradt det må synas, pekar dock öfverallt till ett emensamt mål, till en i grunden liggande enhet Tr menskliga öfvertygelsen, som just under eivilisaonensrintrasslande af alla, menskliga angelägenher, och genom sjelfva mångfalden af intressen och ;mödanden allt mera kommer i dagen. -(B. 1, s. XXIL) ) Se Aftonbladet n:r. 281. ft UR re. mA I KTRNNGED rr n——