Aftonbladet – 11 juni 1856, sida 3

För att monseigneur inte skall behöfva stå utanför sitt hus ännu längre. ! Vid orden monseigneur och sitt hus försvunno hastigt de kringstående, allmänt gripne af förvåning och fruktan, och dertill djupt ångrande alla förnärmande suppositioner, hvilka de så oförsigtigt yttrat i den nye husegarens närvaro. Crillon och Espårance följde portvakten, hvilken, sedan de inträdt på gården, åter stängde porten , .. De betraktade ännu hvarandra tyekande. Apropos, sade Espårance till portvaktaren, hvem tror ni att jag är? Herr Esperance, vår husbonde. Mycket bra, men huru kan ni känna mig?... Jag känner icke er. Jag känner monseigneur, emedan han, enligt hvad man sagt oss, skall vara mycket lik sitt porträtt. Hvilket porträtt ? Det porträtt af monseigneur, som hänger der uppe i ett af rummen. Esperance knöt hårdt ihop sina händery ett vanligt tecken att han var ond. Är ni fullkomligt säker på, att ni icke misstager er?, frågade han, Portvaktarensleende försvann vid åsynen af Espårances vredgade utseende. — Jag misstaga mig!.-, hvarföre? . emedan jag genast igenkändes monscigneur... men ni skall svart få se, att alla de andra äfven göra det. Med dessa ord ringde han på en klocka, och ifrån palatsets alla håll och kanter framstörtade en hel skock tjenare, alla i de mest rika livrer, me Portvaktaren visade på Espåranee. — Monseigneur! utropade den djupt bugande betjenthopen, med en röst helsande den upge manken. (Fortsättning följer.)