Aftonbladet – 10 juni 1856, sida 2

närksamheten, må nämnas inledningen med less lifliga körer och första aktens final, Mahildas vackra romans samt derpå följande inagande duett med Arnold, trion emellan Tell, Arnold och Walter First, jemte den stora köen vid sammansvärjningsscenen i andra aken, trion i sista akten emellan Hedvig, Jemny och Mathilda, och den genom melodisk fägring anslående musiken och sången till dansen. Hr Walin återger Tells rol med mycken liflighet och värma och har uti densamma vunnit bifall. Vi skulle likväl tro, att framställandet af Tells karakter skulle vinna, om deruti inlades något mera höghet och värdighet, vore det än med uppoffring af någon del af den liflighet, som icke så egentligen synes tillhöra karakteren. MIl Andråe har af Mathildas korta parti gjort ett af de mestintresserande i hela operan, och hennes innerligt musikaliska återgifvande af den vackra romansen : Skymmande skogar och ödsliga ställen, Der vill jag bygga och der vill jag bo. uppväcker alltid en bifallsstorm. Ej mindre utmärkt sjunger hon den följande duetten med hr Ander, som likaledes deri högst fördelaktigt utmärker sig. Hr Ander återger Arnolds rol med sitt vanliga konstnärskap, hvarvid hang höga tenor och uttrycksfulla sång göra sig lika mycket gällande i det musikaliska föredraget, som hans dramatiska spel uti den särdeles tacksamma och effektfulla scenen, då Arnold förkrossas af underrättelsen om sin faders död. Den röstens forcering, som man stundom tyckt sig hos hr Ander finna nog sydländskt öfverårifven, blir äfven här, vid den utomordentligt starka instrumenteringen i denna opera, på sin plats, såsom rent af nödvändig för at! göra sig hörd. — Hr Ander emottages fortfarande med allmännetens högljudda bifall samt buketter, kransar och framropningar trots en viss opposition emot handklappnin