Aftonbladet – 9 juni 1856, sida 2

hade aldrig gråtit förut... det är ett ganska stort nöje. Men hvarföre har ni gråtit ? Åh! för ganska många saker. Kanske för fröken dEntragues, den markattan ? Nej, nej., sade Espårance lifligt. Jag föll på den iden, emedan man sett henne springa efter er hos genovefainerne; hon ville åter få er i sina klor, den ugglan... Jag tänkte för öfrigt så fort jag fick höra er afresa omtalas: hon ligger honom ännu om hjertat, men han vill, som en förståndig gosse egnar och anstår, ändå jaga bort den otäckans bild ur sitt minne, och derföre flyr han henne. Kanhända hade ni icke alldeles orätt, sade Espårance, förtjust öfver att höra Crillon sålunda förklara hans hastiga afresa. Men det var ändå intet skäl för att gråta, harnibieu!... det fins tillräckligt med vatten i Venedig edra tårar förutan. Jag har icke heller begråtit fröken dEntragues, herr chevalier Men hvad annars?... Ack, chevalier, vid tanken på mitt öde, på mitt enstaka läge här på jorden — beröfa vad kärlek och så djupt kränkt i mina första illusioner, har jag känt en dödlig smärta... Jag har redan blifvit bittert pröfvad... min kropp och min själ bafva båda erhållit hårda slag... Med hvad skall jag trösta mig... mot hvilket sköte luta mig?... Gud kan icke mera bry sig om mig; han har ju redan gifvit mig så mycket ungdom, helsa och välstind som möjligt... Nej, då man är tjugo år och derti!ll eger muskler sådana som mina, törs man icke trötta Gud med sina klagovisor... Jag vet nog att ni, herr chevalier, älskar mig, men jag skulle vara en dåre för att strö mina lumpna små törnen på er ärofulla väg... Pontis älskar mig äfven, men