Aftonbladet – 9 juni 1856, sida 2

0 jag ej, då min båt slingrat sig fram emellan de närgränsande öarnes blomsterprydda stränder,för mig sjelf sakta upprepat, att här, bland alla dessa doftande blommor och skönt blomstrande granat-, aloeoch tamarindträd skulle en hemlighetsfull graf väl kunna trifvas!... Ja, öfverallt hvar mina ögon fallit på en ensam lampa, brinnande framför någon undangömd madonnabild, öfverallt hvar jag sett cypresserne utbreda sina mörka skuggor bakom någon gammal, i ruiner fallande kyrka, har jag tänkt: kanhända är detta ljus underhållet på min mors bekostnad, kanhända sgofver hon under dessa svarta träd!... Vid dessa tankar runno alltid mina tårar ... jag sörjde min mor... jag begret henne.., jag älskade henne... ack det är så ljuft att älska någon!... Crillon hade stigit upp, han vände ryggen åt Espårance och gick med stora steg öfver rummet, oupphörligt sparkande till de olyckliga möbler, hvilka på något vis hindrade honom i hans nyckfulla promenad. Ni skrattar förmodligen åt mig, sade venetianskans son. Crillon hvarken svarade eller visade sitt ansigte, utan höjde ett par gånger på axlarne. Harnibieu, hvad det ryker in i detta rump, sade han slutligen, jag är alldeles blind af det saltygöt Dermed öppnade han våldsamt fönsterna. Det är allt troligt att den gode chevalierens ögon blifvit röda af röken. Luften bortblåste likväl snart både rök och minnen. Jag förmodar att ni nu gråtit nog för en tid, sade Crillon, eftersom ni ändtligen behagat återkomma. Jag återvände emedan ni kallade mig. Det gjorde jag för att lyda den der mystiska episteln; men ni nämde ingenting om de faror ni löpt?