Aftonbladet – 6 juni 1856, sida 3

Naturligtvis detsamma som Concino. Ni besvarar mina frågor med en viss qvickhet, i hvilkens ställe jag likväl skulle föredraga öppenhet och lojåte. I döljen någonting; desto värre för er, ty jag älskar konungen, och för att afvända en olycka från hans hufvud, skall jag icke ett enda ögonblick tveka att öfverlemna er åt folkets raseri... hjelpen eder sedan så godt j kunnen., Denna hotelse syntes göra ett djupt intryck på det italienska paret. Tänken efter, fortfor den unge mannen, hvilken närmade sig tulltjenstemannen sägande: Dessa menniskor förekomma mig just icke som några brottslingar, utan jag tror förr att de äro ett par äfventyrare, hvilka helst önskat passera okända. Jag har frågat dem, och de rådgöra nu sinsemellan; vi skola således snart erfara sanningen. Hvarföre har han en skråma vid ögat ? frågade några envisa röster. Det var sant, det har jag glömt att frågan, afbröt den unge mannen, vändande sig emot italienarne. Hvarföre denna skråma? frågade han. . Signor, sade den lilla qvinnan lifligt, jag är svartsjuk. Concino är i all sin lättja be hagsjuk och gaf i går en ung dame, som passerade förbi oss i bärstol, så kärliga blickar, att jag ville klösa ögonen ur honom i förtreten ... Mät sjelf, signor, och ni skall få se att märkena passa in på mina fingrar. , Det låter sannolikt, svarade främlingen, betraktande italienskans hand, en verklig liten fogelklo, prydd med de skönaste och tillika hvassaste rosenröda naglar i verlden. Men j hafven ännu icke sagt mig, hvad j ämnen göra i Frankrike; jag har gifvit eder tillräcklig tid på er. Akten eder, det lågar en god eld der inne i den lilla tullkammaren ett par jern äro fort glödgade.,