Aftonbladet – 6 juni 1856, sida 3

ögonblick förut hängt öfver de resandes hufvuden. Lycklige att hafva funnit någon, med hvilken de kunde tala sitt hemlands språk, voro. de begge sydlänningarne outtömlige i sina frågor till Espårance, hvars öppenhet minskades i samma mån som deras förfrågningar ökades. Den lilla qvinnan var alldeles förtjust i den vackre ädlingen, hvars förtjenster hon omtalade med så mycken öfverdrift och glöd, att den stackars Concini, i fall han varit hämdgirig, flera gånger skulle ha funnit ganska lägliga tillfällen att betala sin dagen förut erhållna skråma. Namnet Espårance, som hon öfversatte med Speranzo, smekte, enligt hennes egen utsago, hennes läppar, men förmodligen hade hon sagt mera sant, om hon erkänt att hela den unge mannen gjort ett djupt intryck på hennes sydländska hjerta. Concino, hvilken ej delade Leonoras entusiasm, upphörde dock icke att utbreda sig i tacksägelser öfver den tjenst Espårance bevisat honom. Utan er, vår räddande engel, skulle jag ha blifvit söndersliten af denna ursinniga massan, sade han. Jag kände redan deras naglar och tänder!... hul... det måste vara förfärligt att sluta sina dagar på detta sätt b.å Dermed kysste han på italienskt sätt de; inge mannens händer, medan den icke mindre acksamma Leonora under bordet stack sina små fötter emellan räddaren Speranzos, Men det är också mycket kallt i Frankrike! Räddaren, som kände sig mera lifvad, än hen ville bli; reste sig hastigt för att med ens göra slut på tacksamhetsscenerna. Han uttryckte sin önskan, att redan innan dagens slut vara i Paris, och genast beslöt den numera hvarken trötta eller genomfrusna Leonera, att de skulle fortsätta resan tillsamnians. (Forts. följer.)