Aftonbladet – 6 juni 1856, sida 3

Äro vi ännu mördare ? frågade italiensk an leende. Nej, signora.s Välan, var då så god och säg det åt de der vilddjuren derute. Men kom välihåg ert löfte; bvarken namn eller sak!... Ni ensam vet, ni ensam skall veta Den unge mannen lemnade rummet. Mina herrar, sade han till tullnären och vaktens anförare, ahvilka han tog afsides, dessa italienare äro köpmän och bära stora penningesummor på sig, hvarföre de af fruktan för tjufvar tvekat att gifva sig tillkänna. Jag vet deras namn: Leonora och Concino; uppskrif dem på ert register vid sidan af mitt, hvilket må tjena dem till borgen. Jag heter Espårance och vill, om ni så önskar, qvarlemna herr de Crillons bref; så kunnen j i alla hänseenden vara fullkomligt trygga. Jag tackar er, min herre, sade tulltjenstemannen; men ögat... Espörance berättade den äktenskapliga strid, som dagen förut egt rum emellan det italienska paret, och alla värdigades skratta. De begge främlingarne voro nu försonade med folket, och erhöllo till och med af tullhären den artiga bugning, hvarmed tullens medlemmar i alla tider förärat den rike resande. Italienaren hoppade lätt upp på sin lilla bäst, medan italienskan svingade sig upp på sin, med. tillhjelp af den artige Espårance, i hvars armar hon kastat sig med en tioårig oekantskaps hela förtrolighet; men om någoning kan påskynda en bekantskap, så är det väl åsynen af en hvit underkjol och ett rundt ben. Denna händelse hade för öfrigt låtit italienkan glömma både trötthet och kyla. Frukoten intogs på ett värdshus, och tvenne buteler glödgadt och sokradt franskt vin bortjagade nart alldeles det dystra moln, som några