Aftonbladet – 6 juni 1856, sida 2

pade af hästen och så våldsamt skakade om den oartige soldaten, att han genast släppte sitt tag. En italienska! upprepade massan, grupperande sig omkring den nykomne. Soldaten, hvilkens aktning för den unge mannen endast tilltagit, sedan han varit i tillfälle att bedöma hans styrka, närmade sig nu ödmjukt, sägande: Skulle ni vilja försvara vår gode konungs mördare ? Huru! ... det förändrar allt, svarade den unge mannen. Men den lilla qvinnan hade förstått, att hon erhållit en tolk, och började nu på sitt språk lifligt tilltala den unge främlingen, hvilken besvarade hennes ord på den renaste italienska. Den arma anklagade qvinnans glädje blef då så stor, att hön slog ihop händerna med en så verklig och entusiastisk glädje att till och med folkmassan kände sig rörd. Den unge adelsmannen känner dem kanhända! utropade flere medlande röster. Italienaren hade vid de första ljuden af det kära hemlandsspråket äfven hastigt vändt sig om öch utsträckte nu bedjande sina armar mot den unge främlingen: Hvad har jag gjort? ... Hvad vill man mig? ... ropade han. Tullbetjenten och soldaterne gjorde nu äfven halt, och vår unge man blef å alla sidor omringad och begapad; men hans vackra ögon uttryckte så mycken uppriktighet, mod och högsinthet att den för Illa intryck öppna massan genast blef honom bevågen. Skulle ni verkligen förstå dessa fördömda spaniorers rotvälska, min herre ? frågade tullnären höfligt. De äro italienare, svarade den unge mannen, och tala den renaste italienska. Hvad