Aftonbladet – 6 juni 1856, sida 2

Slå honom icke, sade soldaterne, utan låtom oss i det stället steka honom. Nej, nej! ropade tullnären, först måste han nämna sina medbrottslige. Fördömde spanior! skrek en. Eländige mördare! vrålade en annan. aOime! ... o povere Concini! klagade den unga qvinnan, djerft försökande att med sina fingrar slita sin olycklige reskamrat ur den ursinniga mängdens händer. Men olyckligtvis var hon icke den starkaste, utan drogs sjelf med strömmen mot tulltjenstemannens lilla rum, hvilket hotade att för begge två förvandlas till tortyrkammare. Emellertid hade en ung vacker karl, ridande på en präktig turkisk häst och dertill åtföljd af en livrklädd betjent, småningom närmat sig Meluus portar, hvarifrån han nu betraktade hela denna lika så ojemna som grymma strid. Men då han såg hvilken olycksalig vändning detta uppträde hotade att taga, och dertill hörde den unga qvinnans klagorop, tog han hastigt några steg framåt sin häst och gaf en soldat, hvilken våldsamt ville slita den unga italienskan ifrån hennes kamrat, vid hvars kläder hon krampaktigt fasthållit sig, ett dugtigt slag öfver axeln. Släpp genast ditt tag, oförskämde karl! sade han, ser du inte, att din grofva näfve alldeles förstör den stackars qvinnans arm ! Än sen, min fine herre,! svarade soldaten med en viss aktning, framkallad af den unge främlingens förnäma utseende; det är en satans spaniorska, så skadan vore måttlig, om hon än miste både armar och ben. Pieta! pieta! signor, ropade italienskan, som gissade sig till en försvarare i den unge okände. Det är ingen spaniorska, utan enf italienska, svarade den unge mannen, somflätt hop