Aftonbladet – 5 juni 1856, sida 3

dre utgångar; den var tillsluten med stora, blommiga gardiner; tvenne hvita mulåsnor drogo den längkardt fram på den mjuka sanden. Det måste vara en fånge, vid hvilken konungen fäster mycket afseende, tänkte Espårance, då bärstolen passerade förbi honom. Gardinerna fladdrade lätt för vinden, och imfrån bärstolen utströmmade en parfymerad ånga, som uppsteg i Esperances hufvud och plötsligen grep honom såsom ett oredigt minne. Följ landsvägen ända till Boujeval, ropade en qvinnoröst till kusken. Denna röst var icke heller främmande för Espårance. Den unge mannen spratt till. stra ögonblick drogs en gardin undan och ett nyfiket hufvud tittade ut. Gratienne utropade Esperance. Herr Espårance! mumlade den unga flickan, som i sin förvirring höll gardinerna vidOP na. idt emot henne satt Gabriella, hvilken vid Espårances namn dolt sitt rodnande ansigte i sina begge händer. Den unge mannen bleknade och stödde sig emot ett träd, som om marken remnat under hans fötter. En svart slöja utbredde sig ifrån hans ögon, öfver hela jorden. Han såg ingenting, han hörde ingenting... inom och omkring honom var allt natt! Till häst, ropade Pontis, muntert visande på de begge sadlade hästarne, hvilka han medfört. Ser du icke hur skön morgonen är!... efter en så angenäm natt skola vi nu få en. förtjusande promenad... Välan, drömmare, fort upp i sadeln! Jag är icke i konungens tjenst, svarade Esprance dystert; sköt ditt åliggande mig förutan . . . farväl. Han flydde långt derifrån med sitt krossade hjerta, medan bärstolen sakta fortsatte sin väg.