palats efter så många års landsflykt och strider. Att döma efter de många tomma buteljerne, hade desse utvalde dock ingalunda haft ledsamt medan hans majestät sof. Bland gardisterne bemärkte man Pontis, och ibland hofmännen beundrade alla Espårance, hvilken Crillon presenterat för konungen, såsom en af de tappre bussarne vid porte de FEcole. Den unge mannens tapperhet, skönhet och af Pontis omtalade rikedom hade utomdess redan förskaffat honom en hel mängd vänner. Men ännu en annan person ådrog sig den allmänna uppmärksamheten, och det var hans nåd Nicolas de Liancourt, hvilken förekom puckelryggigare och belåtnare än någonsin, en af för mycket vin och för litet sömn något angripne Pontis, hvilken dessutom hela aftonen förut varit tvungen till att hålla inne med sina qvickheter, gaf nu sitt lynne fria tyglar och ansatte den värde herr Nicolas så bastant, att alla de närvarande ouppbörligt afbröto honom med sina skallande skrattsalfvor, medan föremålet för allt detta gyckel ej förstod någonting deraf. Den puckelryggige proponerade för minst tjugonde gången konungens skål. Gud ske lof att ni nu ändtligen är försonad med hans majestät, sade Pontis, ty om jag icke misstager mig, så var det något missförstånd er emellan ? Jo, jo men,, svarade herr Nicolas med förnöjd min. Verkligen ?, inföll en hofman skrattande. Men det är nu förbin, fortfor puckelryggingen; hans majestät har varit charmant, jag har varit qvick och nu äro vi de bästa vänner i verlden. Men berätta oss för all del huru försoningen tillgått, sade Pontis, oaktadt Espårances alla tecken,