Aftonbladet – 5 juni 1856, sida 2

Ni har rätt ... sade han, jag förstår!o Deras ögon sade tydligare än ord, att dessa begge själar fullkomligt väl förstodo hvarandra. Plötsligen förkunnade den under fönstren böljande menniskomassan med vilda glädjerop och högljudda välsignelser konungens ankomst. Det var verkligen konungen, denne Henrik, hvars minne ännu i dag med kärlek fortlefver i de eljest så lättsinniga fransmännens bröst; han var utan vapen och med blottadt hufvud. Han omgafs af alla sina trogna vänner: närmast honom redo Rosny och den tappre Crillon, derefter följde Saint-Luc, Sancy. och alla hans befälhafvare, alla hans rådgifvare. Den hänryckta massan kysste den leende monarkens häst och kläder. Tåget närmade sig Notre Dame; konungen ville tacka Gud för sin seger. Brissao var marskalk af Frankrike. Det regnar, sade ligisterne, dåligt tecken. : Det regnar, sade rojalisterne, men det är en ny nåd af Gud, på det att luntorna på de ligistiska musköterna skola slockna, i fall någon af dem skulle riktas mot konungen. Ett ännu skönare skådespel väntade parisarne vid utgången ur katedralen; konungen ville göra upp sluträkning med spaniorerne. Dessa hade församlat sig, till ett antal af tre tusen, och ordnade dystert sina vapen, medan de förskräckte cheferna sjelfve ej visste hvilket parti de borde taga. Alla väntade döden. Der stodo de ensamme emot hela den omätliga menniskomassan, hvilken hatade dem. En enda djerfhet, och de hade ögonblickligt fallit offer för dess raseri, eller för konungens ansenliga armå, i hvilkens våld de äfven voro! Man hörde redan ibland hopen detta dofva