Aftonbladet – 5 juni 1856, sida 2

mottog samma afton fru de Montpensiers besök i Louvren. De begge fienderna spelade till och med kort tillsammans, och konungens hela. hämd bestod i att vinna af den värda damen hennes penningar. Men om också denna förströelse ej var synnerligt stor för monarken, så var hertiginnans förargelse så mycket större. Redan tvenne timmar efter konungens intåg i staden såg hon i stället för de mord och fasor, som hon längtat efter, huru alla bodar och hus öppnades och kläddes med blommor och band, medan borgrarne och soldaterna muntert samspråkade och det hänryckta folket sjöng rojalistiska sånger ; den heliga ligan smälte liksom snö för solstrålarne, och med dem Guisernes sista äregiriga drömmar. Hertiginnan Tisiphone hade spelat ut sin roll. Då hon kom hem ifrån Louvren var hon ordentligt sjuk och måste intaga sängen utan att någon bekymrade: sig om hennes tillstånd; de otacksamma parisarne talade till och med mycket mera om en slagtarhustrus tragiska slut; denna qvinna hade nemligen dött af slag, då hon erfarit kättarens högtidliga intåg. Emot klockan tio på aftonen närmade sig la Varenne monarken och hviskade honom några ord i örat, hvarefter hans majestät med strålande blickar och leende mun lemnade sina gäster och drog sig tillbaka till sin enskilta våning. Följande morgon emot dagningen suto flere unga adelsmän i en af Louvrens salar framför en dugtig brasa, gladt hållande till godo med resten af en präktig måltid och muntert samtalande om det pånyttfödda Frankrikes framtid. Samlingen bestod, förutom de tjenstgörande gardisterne, af några privilegierade hofmän, hvilka erhållit den nåden att vaka öfver monark endenna första natt, som han tillbragte i sitt