Aftonbladet – 4 juni 1856, sida 3

Denna gång är han väl åtminstone död ! Ifrån detta ögonblick blef striden blodbad. De få återstående sårade skickades samma väg. som la Ramåe, och den segerrike, men uttröttade Crillon kunde ändtligen några minuter hvila sig på en hög af lik. Klockan är fyra, och jag tror att hans majestät nu är här,, sade munken lugnt. Derefter öppnade han det blodbestänkta vaktrummets dörr. Man hörde utanför trumpetstötarne; det var den kungliga armåns musikkår, som klappade på stadsporten. Brodern Robert afhögg med ett yxhugg den trädsplint, som fasthöll vindbryggans kedjor, och stötte med ett annat hugg af samma ärcrika yxa upp den tunga porten, hvilken knarrade på sina gångjern. Knapt var porten öppnad, innan en af regnet genomvåt ryttare, kring hvars lif det rojalistiska hvita skärpet slingrade sig, gladt sprängde öfver vindbryggan. Denne mans ansigte var strålande, hans ögon blixtrande och hans armar höjda emot himlen. , Så är jag då härl utropade han. Min Gud, jag tackar dig ! Lefve konungen ! utropade munken med rörd och högtidlig röst, medan hans kraftfulla händer uppsköto porten, genom hvilken den hjeltemodige monarken utom sig af glädje framilade. Lefve konungen ! upprepade Crillon och hans tappre gardister från vaktrummets tröskel, muntert svängande sina röda värjor i luften. Henrik IV var inne i Paris, men hans af ljufva tårdr fördunklade ögon sökte förgäfves den vän, hvilken för honom öppnat stadsporten. Brodern Robert hade dragit ned sin kapu schong: öfver ögonen och långsamt återtagit vägen till sitt kloster.