Aftonbladet – 4 juni 1856, sida 3

lemnade rummet, under det att fru de Montpensier Jikt en vansinnig menniska störtade fram till fönstret, hvilket hon med vild häftighet uppryckte; men då hon såg den all männa entusiasmen och de hvita skärpen, och dertill hörde de skallande glädjeropen och högljudda önskningarne för konung Henriks lycka och seger, föll hon afdånad i sina fruntimmers armar, för öfrigt endast omgifven af någre få manlige tjenare, de ende hofmän hvilka icke lemnat: henne, emedan de fruktat att mista sina innestående löner. En stund härefter störtade hertiginnans unge favorit Chåtel anfådd och dammig in i palatset och uppsökte genast hertiginnan, till hvilkens fötter han kastade sig. Min stackars Chåtel, sade den nu smäktande prinsessan, det har då skett! Olyckligtvisla Vi äro besegrade ! Säg, förrådda ! Af hvem då? Af herr de Brissac. Den nedrige!.... Man har då icke besegrat oss!... Nej, posten vid porte S:t Honorå har gifvit sig; porte Saint Deånis och porte Saint Martin hafva blifvit uppgifne af magistraten. Men våra vänner... hertigen af Feria...? Fann i morse sitt palats uppfyllt af Bearnarens dragoner. Hvart hade då hans spaniorer tagit vägen ?. De voro instängda af de rojalistiske soldaterne. Men folket!... ligan!... .Folket har fegt öfvergifvit den heliga ligan, det sjunger, skrattar och ropar: lefve konungen !... lyssna sjelf. Man hörde verkligen skallande lefverop, hvilka blandade sig med kanonernes dån. Men dessa skott... skulle man kanske ändå