Aftonbladet – 4 juni 1856, sida 2

minskade gruppen, som nu endast tänkte på att försvara sig. Somliga skyndade i sin förskräckelse mot dörren, men der tunno de den dystre munken, hvilken gaf dem dödsbugget med sin yxa; andre ilade likt skrämda foglar till fönstret, hvarest Espårances värja fort sträckte dem till marken. En del klättrade upp för skottgluggarnes galler, förgäfves letande efter ett medel att komma ur denna slutna bär, medan andra bortkastade vapnen, lifligt anropande segervinnarne om nåd. La Ramee, hvilken såg sig förlorad, hade fattat ett förskräckligt beslut; tre gånger aflägsnad ifrån dörren genom munkens yxa, hade hän störtat emot fönstret, hvarest hans värja korsades med Espårances; efter några ögonblicks strid låtsade han vara sårad, och föll. Den ädelmodige Espårance drog då sin värja tillbaka, men knapt var detta gjordt, innan la Ramee fattade om hans ben och på detta vis kullkastade honom. Vid dennz syn lemnade den ursinnige Pontis allt för att ila till Esperances hjelp, och hans vildt flammande ögon. sökte på dessa begge sammanflätade, på golfvet rullande kroppar efter det ställe, hvarest han kunde sticka sin värja... men huru träffa fienden utan att såra vännen?... De begge hufvudena voro oigenkänneliga i anseende till röken och blodfläckarne, man ändtligen urskilde den unge gardisten ett ögonblick fullkomligt tydligt la Ramees ansigte, och gaf det ett förfärligt hugg med sin värja. Den af slaget döfvade uslingen släppte sitt tag ; Espårance reste sig, och Pontisoch han fattade genast, gripne af en instinktmesbig rörelse, den medvetslöse. fienden och kastade honom ut genom fönstret ned i Seinen; derefter störtade de i hvarandras armar, gladt utropande: