Aftonbladet – 3 juni 1856, sida 2

de sig vid ljudet af den värde kaptenens röst. Den andre var en ung man, hvars blonda hår fladdrade för den fuktiga nattvinden; men det intresse, hvarmed han följde arbetarnes framsteg, var ej särdeles lifligt, och han syntes med nöje mottaga allt som lofvade någon omvexling. Hvilka äro dessa begge personer? frågade den misstänksamme spanioren portvaktaren. Munken är en gammal vän och slägting till mig, bäste herr kapten. Är det icke så, broder Robert ? Munken böjde jakande på hufvudet. Huru länge har det varit bruket att munkar passera nätterna utomhus ? fortsatte don Castil. Nöden har ingen lag ... sade portvaktaren, stadsportarne voro stängda, så att den ! eskedlige brodern ej kunde hinna tillbaka till sitt kloster i qväll, hvarföre han begärde tak öfver hufvudet hos mig. Och hans kamrat, denne unge man, är det också en munk ? Den blonde ynglingen vände sig vid denna fråga häftigt emot don Joså, och hans hållning uttryckte lika mycken djerihet som gör kerhet. sJag finner er fråga något onödig, min herre, sade han, ty en enda blick på min rock och min värja bevisar, som jag tycker, tyd igt nog att jag icke är någon munk. Hvad är ni då? Ynglingen är min nevön, svarade munken med ihålig röst. Besvära vi er hä ? Don Jos6 svarade ingenting, utan föll i ljupa tankar. Misstänksamma menniskor ha allil mycket liflig inbillningskraft. Invaliden fortfor att fylla på sina krus. Upphör med ert artbete, gubbe, ty jag tål inga drinkare i min tjenst och fö bjuder er