Aftonbladet – 3 juni 1856, sida 2

KA re de en så stark lukt af anis och peppar omkring hela rummet, att den bestämdt skulle ha uppfylt en tysk landsknekt med salig förtjusning; men don Joså Castil, hvilken var en lika nykter, som tråkig man, rynkade ögonbrynen vid åsynen af likörfatet, och hans vidgade näsborrar insögo med tydligt missnöje de förrädiska spritångorna. Min kapten, sade invaliden, skickligt användande det franska språkets alla resurser, dem han slugt sammanblandade med några! spanska ord, hvilket konversationssätt han ansåg för ett mycket säkert förförelsemedel, behagar ni icke smaka på min likör? ... Jag har bestämt er det första glaset; se huru klar och glänsande den är! Fy fan! blotta lukten af din fördömda smörja kan göra en menniska yr i hufvudet!... utropade don Jos... man riktigt qväfs uti ditt laboratorium. Med dessa ord upplyfte kaptenen en gammal trasig gardin, som förenade rummet med en liten balkong, från hvilken den friska nattvinden nu inströmmade. Hvad ser jag! utropade Joså!... du har främmandge! På denna af illa hopfogade bräder bildade balkong, hvars ende stödjepelare voro tvenne jernstänger, funnos verkligen tvenne män, hvilka, då gardinen fråndrogs och skenet ifrån portvaktarens ljus följaktligen äfven kastade några strålar ut på balkongen, genast upptäcktes af den misstrogne spaniorens blickar. Den ene af desse män satt på en liten pall, och den andre lutade sig mot balustraden. Den sittande personen var insvept i en grå yllekå; a, och hans hufvud förs ann a Ideles de vida vecken af en omätlig kapuschong. Det var en munk. Han betraktade så uppmärksamt huru arbetarne undanröjde jordhögarne vid tornets fot, att han ej en gång vän