Aftonbladet – 2 juni 1856, sida 3

I Tack! svarade Brissac. Den djerfva ryttarinnan försvann framåt gatan S:t Honor, å alla sidor omgifven af gatpojkar och pöbel, hvilka vildt skrålade: Lefve Guise Må hon berusa sig af det der grofva vinet! mumlade Brissac, sporrande sin häst åt porte S:t Denis-sidan. Men innan han ridit många steg, upphans han af hertigen, hvilken bevakat alla hans rörelser och nu spärrade honom vägen. Tyå ord, herr grefve... Är det väl nödvändigt att vi begge två rida kring inom Paris, då faran på en gång är inom och utom staden?, Nej, svarade Brissac, det fins allt göra för tvenne goda hästar. Isynnerhet,, tillade spanioren, tom ett mycket obehagligt rykte blifvit satt i omlopp. Verkligen Ib... och hvad förmäler detta rykte ? . Det försäkrar att man sett fientligt kavalleri emellan Saint-Ouen och Montrouge. Hvilka löjliga inbillningarb Men om jag söger er, att denne man, han pekade på en vallonsk soldat, sett detta kavalleri. Soldaten bejakade det. Det förändrar saken,, svarade Brissac, och en rekognoxcering skulle då icke vara ur vägen. Det var just derföre, som jag ville rådgöra mig med er, herr grefve, ty enligt min tanke förtjenar denna sak verkligen en sträng undersökning. Ni har fullkomligt rätt, min bäste hertig.. Nå väll sade spanioren lifligt, skulle det vara er motbjudande, att göra en liten rekognoscering omkring de yttre vallarne?, Jag! utropade Brissac, lätt förvirrad, ty han säg tydligt i hvilken snara spanioren ville