spridda krafter ech den verksamhet, hvars skådespel hon erbjuder oss. Om hon egde förmåga att tillfredsställa de religiösa behofven, skulle man då se så många kyrkor bilda sig och segrande bibehålla sig inom hennes område? Utan tvifvel finnes det utan moralisk individualitet intet religiöst lif, och det är mera verklig enighet i dessa skiljaktigheter, än som finnes till exempel under den ofruktsamma enformigheten inom den katolska kyrkan. Icke dess mindre är det tydligt, att om den protestantiska kyrkan i våra dagar gör en sådan söndring oundviklig, så är det derföre att hon, ej mindre genom sin organisation än gecom den anda, som lifvar. henne, tvingas att från sig aflägsna, hvad hon borde söka att närma till sig, utan att kunna göra något för att hålla qvar allt det, som så småningom löser sig från henne. Det är naturligt, att de religiösa behofren, i samma mån som de göra sig gällavde, söka en så mycket allvarligare tillfredsställelse, ju mer mån vördar dem, och att, om de ej finna den inom kyrkan, de söka den utom henne. Men å andra sidan, huru kan en sådan söndring tillåta kyrkan att på ett inflytelserikt sätt verka på samhället och sätta henne i stånd att skydda framtiden? Huru kunna de små bifrågor, till hvilka hon låtit hänföra sig, tillåta henne att göra sig en föreställning om en söndring, som vore henne sjelf fullkomligt värdig? Men om kyrkan hvilade på en princip, som tilläte henne att fritt kalla till sig allt, som hon nu hotas med att förlora, skulle rörelsen och striden ega rum inom hennes eget område, i stället för att uppträda emot henne, och skulle väeka stora intressen; orsakerna till skiljaktigheterna skulle dagligen försvinna; det kristliga lifvets utveckling skulle bära en mindre feberaktig prägel; hufvudsaken skulle taga företrädet framför bisakerna; utsigten till stora följder skulle föda stora uppoffringar, och alla sanna kristne skulle kunna förena sina krafter för att eröfra verlden. Så blefve byrken Kristi ,lekamen. (Forts, följer.) WEE