Aftonbladet – 2 juni 1856, sida 3

på det ställe, hvarest gatan Saint Ariaire före: nade sig med ofvannämde slotts galleri. Denna stadsport bestod, liksom Paris alla andra tullar, af en stor, med försvarstorn flankerad bygnad. Det förnämsta af dessa torn, eller Boistornet, grönsade till ett annat, långt och smalt torn, hvilket inneslöt den till det stora tornet ledande trappan. Skottgluggarne och fönstren vette åt vattnet, på detta ställe af ett betydhgt djup, i anseende till den fördämning stadsportens grund här förorsakat. En vindbrygga tjenade ytterligare till denna pats försvar, och det var de jordvallar, hvilka inneslutit den bakom denna vindbrygga liggande porten, som Brissac under dagens lopp låtit borttaga, hvilket arbete ej varit svårt, då arbetarne endast behöfde vända sig litet åt höger för att kasta mullen på sina spador ned i Seinen. Boistornets bottenvåning bestod af en enda rund sal, om ungefär trettio fot i diameter... Derofvanpå låg . portvaktarens rum; denne portvaktare var en gammal linkande soldet, som de inbördes oroligheterna glömt på denna föga tröttande och maktpåliggande post, ty så länge jordförskansningarne omgifvit denna post, hade den naturligtvis aldrig öppnats. Ifrån Gubbens lilla boning hade man en vacker vue öfver Seinen och de närliggande fälten, hvilka utsträckte sig flera lieus derikring. Den förut omnämda runda salen, var stillets Corps-de-garde, hvars helt och hälla tomma väggar icke egde andra prydnader än några ofantliga spikar; förmodligen bestämda till vapnens upphängande; den fulikomligaste oregolbundenhet hade föröfrigt herrskat vid dessa spikars placerande, hvilket troligtvis berott af hvarje enskilt soldats nyck, elier längd. (Forts. följer.)