Aftonbladet – 2 juni 1856, sida 2

RNA — triumfators sogerglädje än åt det af en älskares sällhetskänsla. Mamsell Andree är alltid en täck och älsklig Pamina samt torde, hvad sången vidkommer, icke obetydligt gått framåt, sedan hon sist uppträdde i denna roll. Hon har den lyckan att af naturen vara begåfvad med ett varmt och för den ädlare musikens skönheter särdeles mottagligt konstsinne, och huru väl hon odlat detta, derom vittnar hennes Pamina ej mindre fördelaktigt än hennes utförande af Donna Annas och grefvinnan Almavivas partier, om hvilka alla kan sägas, att hon sjunger dem ej blott vackert och musikaliskt, utan äfven i Mozarts anda. Om hon icke har nog tragisk styrka att kunna fullkomligt återge den svåra scenen i sista akten, då genierna rycka dolken ur hennes hand, så torde dock sällan en inropning varit mera välförtjent än den, som blef mll Andree till del efter hennes vackra utförande af den stora arian i tredje akten. Fröken Westerstrand har sjungit nattens drottnings ytterligt svåra parti med lysande färdighet och mycken framgång. Någon djupare färg eller något mera karakteristiskt uttryck skänkte hon dock icke deråt. Hr Walin har i Sarastros parti ett af sina lyckligare, särdeles i sitt föredrag af den för djupt allvar och lugn skönhet lka utmärkta arian: I dessa fridens bygder,. Af talarens korta, men ganska maktpåliggande roll kunde hr Uddman göra vida mera, än som redan nu sker, om han återgåfve de vackra recitativerna mera verkligt reciterande och något mindre sjungande, bvarvid han i sin nuvarande interlokutör Tamino har det förträffligaste mönster att följa. Bristfälligheter i maschineriet hafva vid båla de sista representationerna af Trollflöjten örrådt ett slarf, som varit nära att förorsaka