Aftonbladet – 31 maj 1856, sida 3

hvilket hvarken dödens hot eller farorna eller . j olyckorna kunde böja, och sin djupa känsla; jaf. den! eviga rättvisans fordran, Kvarb straf-) fande arm han trodde sig bestäfr:d att vara, och i fuljä deraf sträfvade till gerningar,.som ; ligga utom eller öfver den vanliga.menniskans ! både tankeverld och verkningskrets,. Förfat; taren fruktar, att denna den starkast lefvande : poetiska. bild, som. det svenska tänkesättet har, kan, Skeft uppfättad, vara, en mäktig frestare ) tillförderfliga företag, -egga vår nåtional; stolthet och: framkalla hämdlystnad och falsk j uppfattning af vår bestämmelse (hvärmed förI fattaren utan tvifvel afser det, svenska folkets: djupt rotade äntipatier och antagonism mot den stat, som är den europeiska kulturens och frihej ens fiende, hvilka känslor, som man vet, äro författaren ytterst vederstyggliga); men hop: pas dock att denna specialriktning, som utgör skuggdraget i Karl XII:s väsen, icke ensamt måtte ha gått i arf på.-hans folk, utan att i djupet af vår nationalkarakter finnes en grund: I kraft, som öfverensstämmer med den ädla och ljusa sidan af vår folkhjeltes personlighet och består. i troheten till det rättas princip. i. Hvad författaren yttrar omvpoesiens wväsen är så vackert, att vi icke kunna neka oss nöj jet att meddela ett utdrag deraf. till tjenst för: dem, som, till följd af öfvermättnad, genomprosaisk natur eller ensidigt. religiös-asketisk ) riktning, föra på tungan,den frasen, att poesien och konsten äro någonting helt och hållet ändamålslöst, en barnleksak, som -mensk! ligheten växer ifrån, allteftersom den får blick för sina verkliga intressen, att poesiens tid redan för alltid är förbi o. s. v. Efter att ha omnimt den missaktande. åsigt af poesiens betydelse, som i förra århundradet ville åt densamma icke medgifva något högre ändar mål; än nöje och tidsfördrif, yttrar författaren: Denna åsigt var ej allenast ytlig och skef, utan äfven verkligt låg och djupt kränkande en af menniskonaturens icke blott ädiaste ochskönaste; utan äfven hehgaste gåfvor. Den verkliga skaldegåfvan är väl ett strängaspel, hvilket dess innehafvare någon gång kan behandla såsom ett sin vilja fullkomligen undergifvet instrument och med konsterfärna fingrar derur framlocka toner, som, åtlydande gifna reglor eller efterapaude andras sånger, behaga åhöraren och understundom vinna verldens pris. Men i samma stund han gör dettasupphörsshan att vara skald, och ehuru han kan vinna den: skicklige konstnärens namn och rykte; förlorar han dock den honom: af naturens frikostiga hand skänkta underbara förmågan. att till lif och blomning framkalla de känslor, föreställningar och tätkar, som slumra i mensklighetens innersta. Ty strängaspelet är en eolsharpa, och de vindar, som framkallacdess tjusande 1toner, koftima ifrån menniskans ihre verld, åntiögen ifrån dess himniel; då tonernasuppfattas-af åhörbren såsom -hoppets, fridens och. sålighetens budskap, eller ock ifrån lidelsernas afgrundsdjup, då deskarpt klingande ljuden stundom försätta. både den inre och den yttre verlden.;i-en hotande darrning.. Det är en falsk och inskränkt föreställding; att poesien:uteslutande tillhör bloti dem, som kuting uttala dess ingifvelse i ord. Tvärtom är den mensklighetens gemensamma skänk åt alla siha barn, den, ifrån hvilken det väsentligaste uttrycket i dess afilete härrör. Det är väl en :bedröflig. sanning, att det är ifrån denna himmelska gåfva, som det ondas frestelser hämta sin förförande makt; ty det är hon, som kläder dem i ljus och skänker lasterna englamasker att dermed inför den oerfarne dölja sina furieansigten. Det är af henne som hjelten får den ärans gudadröm, hvilken drifver honom fram till de förvånande bragder, som af mängden prisas såsom menniskokraftens högsta triumfer, och hvilken gör de strömmar af blod och tårar, han utpressat, till ett glittrande täckelse, som för hans och häns beundrares förvillade blickar undandöljer de oerhörda massor af elände och brott, hvilka varit hans bragders omedelbara följder. Men det är å andra sidan äfven hon, som åt det godas förhoppningar ger gestalt, färg och verklighetens skepnad. Det är hon, som genom mångfaldigt rika och efter individuelt olika bildningsgrader skiftande bilder underhåller den djupa aningen om mensklighetens bestämmelse; och ger åt alla bemödanden derför ikärdighet och kraft. Det är hon, som genom idealet ; af familjelifvets sköna l. idyll gör mannen till en trogen och kärleksfull vårdare af sitt slägtes lif. Det är hon, som för den unge männens: tanke, då han beträder forskningens branta bana, på den spets, åt hvilken han riktar sin himmelåtsträfvande blick, ställer sanuingens löftesrika englagestalt. : Det är! äfven -hon,: som i den oskuldsfulla jungfruns ungdomliga hjerta utvecklar detta den manliga personlighetens ideal, hvilket, så litet det äfven sedermera må i de flesta fall mot-. svaras af verkligheten, dock gör henne älskande och frogen intill lifvets sista suck. Ja, det är äfven hon, som åt religionen sjelf, åt det evigas tro och: det heligas kärlek skänker, detta lefvande hopp,som sönderspränger grafvarne och visar menniskan. bennes framtid på de solbeglänsta höjder, der englarnes körer sjunga den tviges lof.s Vi kunna icke annat än beklaga den pessimistiska uppfattning af irutiden, dess anda och sträfvanden, som hos författaren ofta gifver sig luft, och sora står i ganska bestämd strid med de ider om sanningens och bildningens makt om ett högre förnuft, som :spåras i den verldshistoriska utvecklingen, hvilka han på andra ställen så skönt och kraftigt förfäktar. Så medgifver-han t.; ex. ätt man vid en blick på det nyaste tidskiftet ikulturutvecklingen måste erkänna, att den vetenskapliga forskningen blifvit genomträngd af en allvarligare anda och fått en djupare riktning-än förut; men. förklarar deremot, att de sublima och heliga föreställningar, hvilka -upprätthålla meftisklighetens ädlare lif; och som heta Gud, natur, lif, försyn, mensklighet och samhälle) ha förbleknat, blifvit otydligare och mera förvirrade och framförallt. svagare och vanmäktigare i sin inflytelse på så väl forskningen, som-viljan och handlingen. Här begår författaren stor orättvisa mot den nya tiden; som man — äfven om man tager i beräkning det skefva sätt, hvarpå ålderdomen afta på afstånd betraktar ett yngre slägtes bardalekar — näppeligen borde vänta sig af den. som så kraftigt predikat mot den blinda sjelfkärleken och visat ett så varmt och. känsligt hjerta för ungdomen. Förf. uttalar på ett