Aftonbladet – 30 maj 1856, sida 2

I detta ögonblick syntes vid kajhörnet den af wallonska voch spanska soldater omgifne deliqventen. : Det var en stackars blek. och darrande borgare, hvars hederliga ansigte förtviflan helt och hållet förvridit. Vid åsynen af galgen sammanknäppte han bönfallande sina händer och började gråtande ropa på sin hustru och sina barnj med en så genomträngande och ömklig röst att hela massan intogs af medlidande. Morbleu! . . . .hvilkenousorglig syni, sade Brissac högt och vände sig bort, som om detta upprörande skådespel varit öfver hans krafter, . De svartklädde männen och några beskedliga borgare hade småningom närmat sig guvernören och omringade nu lugit hans häst. Säg, herr guvernör,, utropade en af desse, vär det icke hjertskärande, att-se en oskyldig bandteras på detta vis? Öskyldig!..., röt hertigen af Feria, blek af vrede. Hvem vågar påstå det? Jag, svarade samme person, som nyss talat med Brissac, och det församlade folket igenkände snart på denne mans svarta, väl borstade och pedantiskt burna. drägt en af sina magistratspersoner. Hvilken jag? hänade den allt mera bleknande. Feria. Jag, Langlois, denna stads borgmästare., Langlois! Langlois ! upprepade folket och trängde sig allt tätare omkring sin borgmästare, hvars kalla ock lugna hållning, framför den ursinnige spanioren, ej saknade den ädelhet och betydelsefulla värdighet, som massan alltid riktigt uppfattar vid kritiska momenter. Oskyldig! upprepade hertigen . . . kan den vara oskyldig, som kringsprider bearnarens löfteni ,Hvad är det då för farliga löften ? frågade