tigt, om så stode tilll Jag eger tyvärr ingen bleksotsstatistik, ingen.snedryggsoch. puckelryggstahell, intet lungsotsgalleri att nu framlägga; men jag fruktar dock, att ett stort antal familjefäder skulle kunna förse mig med tillräckliga materialier till sådana. Må mar föröfrigt ej altid-döma efter: kindernas rodnad, då man söker ens.bild afishelsan — ochsdetta aldraminst i salongerna, i sällskapskretsarne; der den qvalmiga luften och den trånga drägten, för att ej tala om dansens yra, tändt blodet i kinderna till fe berglöd: Rödåkinder kunne ock på ettreget, för läkaren lätteligen: igenkänligt. sätt. vittna: om. sjukdom; Hektiken. har,sin. purpur, och sjelfva bleksjukar: bjuder ej. blott på hvita. liljor, men äfven på skarpröda rosör. Till och med hullet bedrager stundörn, och fetma är långt ifrån helsa. Af nervsystemets BKöskaffetrhet skall man dock isådana fall kumna : bedöma det allmärmar helsotillståndet; goda nerver äro rara att finna i samma mån som barnen: stått under inflytelse af. den moderna uppfostrans; onaturliga lagar. r Hvad menar ni då med detta förskräckliga spöke, som ni benämmer den. moderna uppfostran, och som ni tillskrifver så mycket ondt? torde man fråga mig. Är det emot bildningen ni talar, mot odlingen af menniskans: själ, not nedläggandet i de ungas bröst af de nödvändiga frön till mensklig förädling, som vår tids uppfostran. med så mycket: nit åsyftar? Vill ni qvarhålla menniskorna på vildens ståndpunkt, efter ni uppträder emot de vackra sträfvanden, som vår tids barnauppfostran i alla grenar visat? — Jag svarar härpå: . Med vår moderna uppfostran menar jag en afart af sann uppfostran, och som, tyvärr, redan är alltför mycket allmän: en uppfostran, som begår åtskilliga brott emot naturen, och som. drager oberäkneliga olyckor öfver slägtet. Eller är det måhända ingenting, som förtjenar anmärkas i denna moderna uppfostran, hvilken jag är förmäten nog att våga klandra? Låt 085 se till. Pa f : För att jag icke nu må för vidt utsträcka ämnet å vill jag alldeles-förbigå den sedliga sidan af saken, hjertats, karakterens uppfostran, den jag dock anser äfven i flera fall kunna tillbakaverka på den fysiska menniskan till en icke ringa grad. Men Tåtom oss nu blött taga i betraktande barnens studier. Är väl i afsechde på dem ållt som det borde, och uppfyller man dervid i allmänhet sin plikt emot det uppväxande slägtet och emot samhället? Jag ställer dessa frågor till alla dem, som: låta sina barn börja läsa vid för tidig: ålder, då det, efter alla sundt tänkandes; omdöme, måste betraktas som en. verklig martyrdom : och en önaturlighet, att hålla den lilla späda varelsen fängslad vid boken, vid de döda figurerna, bokstäfverna, hvilka för äldre barn innehålla tankar, men för: desså 5.a 6 års kräk aldrig kunna vara annat än ett betydelselöst trassel, hvars lösning ligger. högt öfver rdöras horizont, men hvilket för dem. blott är en pina, ett medel till vantrefnad och en förtidig späkning. Hvad barnen i afseende på framtida lärdom kunna vihna genom det fört:diga skoltvånget, lemnar jag: åt pedagogen att bestämma. För min del tror jag att de endast förlora på detsariinia, ock? vill:dervid pånrinna om den bekanta regeln.i Salzmans förvända barnauppfostran: Gör dina barn i förtid kloka, så blifva de snart damman. -. Hufeland säger i sin niakrobiotik: man tvinge ej Å för tidigt själens krafter genom undervisningen. Det är R stör fördom att man icke nog snart kan börja dermed. — Nödgar man barnen att för tidigt sitta inne vid boken och. undervisningen, så betager man deras kropp den ädlaste delen af. krafterna, som då blifver förtärd vid tankeöfningen, och deraf förorsåkas oundviklig stagnation i växten, ofullkomlig: lemwmarnas tilldaning, musklernas svaghet, förderfvad matsmältning, förskämda vätskor; skrofler, nervsystemets rådande öfvervigt, hvilket under hela lifstiden besvärar medelst nervsjukdomar, hypokondri ö. 8. v5 F 5 -Utrymmet medgifver ej flera citater; jag hänvisar derföre till de författares skrifter, som afhandla detta ämne, deribland Hartman, Rousseau och Combe, hvilka ingen uppfostrare borde försumma studera. Dock nej: jag far vilse! Jag trodde mig kunna våga något, med sådana namn på min fana, men jag glömde, då jag citerade auktorer, att jag har emot mig verldens mäktigaste auktoritet. — —Sälzman, Rousseau, Hufeland, Hartman, Combe, j hafven alla orätt! Och j ädle bar nalärare, som! redan hunnit förvillas af dessas och andras paradoxer, j hafven orätt! J läkare, som blifvit narrade af några gamla naturlagar att vurma emot en-förvänd barnauppfostran — j ären alla vederlagda af en auktoritet öfver alla: Modet — den menskliga fåfängans förste minister. Inför denne mäktige måste alla böja sig. Den är grym som den är stark. Hekatomber af barn föras stundligen till dess gårdar ätt offras, och föräldrahjertan blifva sten inomr dess tempelmurar. Så här lyder en.af dess läror: Barn äro salongernas blomster. De kunna icke nog tidigt föras fram under ljuskronans sol, för att utveekla sig till fullkomnade praktväxter. Helsa, oskuld, lycka — allt måste af dem uppoffras för denna deras höga bestämmelse. Har naturen menat att de skutle vara barn något längre äntill 12:te året — då har naturen orätt! Huru skulle de väl då hinna blifva verldsmenniskor till dess de gå till skrift — hvilket är aldeles nödvändigt. De måste före 15:de året vara i allo fulländade med lärdöm, talanger, salongsbildning och bleksjuka. — Ja, de måste till och med;om möjligt, vara på god väg att knyta det äktehskapliga bandet; och — de måste skynda sig, ty der rufvar redan en mask öfver deras hjertblad. Deras helsa ligger på bår, hysterien spelar redan elegier på de darrande nervsträngarne, och lidandet har tagit arf i rosengården. Lyckliga föräldfar! Lycksalige brudgum! — Låtom oss nu öfvergå till frågan: hvad bör uppfostraren göra, för att dana det unga slägtet till så mycket som möjligt dugliga samhällsmedlemmar? (Jag Borde äfven tillägga: dana det till lyckliga menniskor; men emedan den: moderna uppfostran synes mig alltför litet hafva tid att tänka på menniskans sanna lycka och en verklig hjertats förädling, utan förnämligast sysselsätter sig med inpräglande af lexor och kunskaper, så går jag, för utrymmets besparande, här förbi denna sida af saken, hvilken egentligen skulle vara den främsta, men som, tyvärr, hittills råkat blifva den yttersta.) Då man bibringar kunskaper åt barn, är ju meningen i allmänhet att barnet i en framtid skall genom sitt vetande gagna samhället. Kunskaperna äro att betrakta som utsädet-på en åker, den man framdeles hoppas få skörda. En förståndig odlare nöjer sig icke med att endast se till, det utsädet är godi och tillräckligt; han sörjer ock för att sjelfva åkern blifver så beredd, att den kan bära ymniga och goda frukter. Jag vill tillämpa denna sats på barnauppfostran och fråga: lvartill tjenar det ätt i förtid stegra barnets själsverksamhet och belasta det med bördor af lexor, till den grad att det snart deraf måste digna, och dess helsa för hela lifvet blifva bruten? Tror man-sig på detta sätt hafva bäst odlat och sått för framtida rika skördar, så fruktar jag man i allmänhet blifver betydligt narrad. Detta grofva fel begår man dock nästan öfver allt, der vigt lägges på den så kallade .goda uppfostran. Att klandra de aktningsvärda lärare och lärarinnor, som uppoffra sina bästa krafter i det svåra och mödosamma kallet att meddela undervisning åt barn, att lägga dem till last dessa förvändbeter i barnauppfostran, som jag här vidrört — detta vore en orättvisa, så mycket större, som jag, just ifrån en del af dessa lärare sjelfva, ofta hört missbelåtenhet uttryckäs öfver de fel jag nu påpekat. Föräldrar klaga, läfare klaga, — alla anmärka det orätta i ofvannämda. förhållande, ingen gillar felen — men dock slafvar man alla under dem. Detta ären enmärkhingsvärd företeelse — men ingalunda övanlig. Man: vill att det unga -slägtet skall bära stora skördar af lärdom; derför odlar man så tidigt på det va —-— Rs Ag