ten, var hr fmu von irous. Det uppstalde bland annat en historisk paralell mellan aristokratiens och demokratiens olika verkningar inom det svenska samhället — en tafla, som med så bjerta färger målade den förra, att adelns majoritet kort derefter hämnades på talaren genom att utesluta honom från bankostyrelsen, der hr von Troil blifvit invald vid föregående riksdag. — Å andra sidan uppträdde endast 25 talare, bland hvilka likväl friherrarne Raab, A. C., Klingspor, M., Sprengtporten, J. M., Hamilton, H., grefve von Platen, hr Lagerhjelm, P., hr Mannerskantz, C. A.. hr Gripenstedt, J. A., grefve-af Ugglas och hr Prytz, A., medgåfvo behofvet af förändringar och ingalunda kämpade för förevigandet af sjelfskrifvenheten, eller ett absolut förkastande af den allmänna valprincipen, samt tycktes vara ense derom att, såsom friherre (numera grefve) Klingspor yttrade: aristokratien egde sitt .enda stöd i det förflutna; demokratien i det närvarande och det kommande. Emellertid utföll den blifvande voteringen med 450 rö ter, som afslogo förslaget, mot 82, som k föllo detsamma. Man förnimmer likväl häraf, att den tiden åtminstone en minoritet fanns på riddarhuset, som vågade och ansåg sig skyldig att yttra en egen folkvänlig mening. Under riksdagens fortgång och så länge den nya styrelsen ansågs hylla de liberala grundsatserna, fick man också på riddarhuset höra rätt intressanta diskussioner i åtskilliga mnen af mer eller mindre politisk vigt, samt äfven, särdeles i början af riksdagen, förnimma beslut, som vittnade om frisinnade och konstitutionella tänkesätt, t. ex. borttagande ur 4 och 17 SS regeringsformen af orden frälse; upphäfvande af den s.k. indragningsmakten, (för hvilket upphäfvande i förbigående må erinras, att till och med friherre Nils Palmstjerna röstade); riksdagarnas hållande hvart 3:dje i stället för hvart 5:te år; — ja, till och med uti den för ridderskapet och adeln specielt ömtåliga frågan, om införandet i 28 regeringsformen af ett förbud mot titlars utdelande, räknades, efter en ganska varm debatt, vid voteringen ända till 79 röster för antagandet af tillägget emot 109 som förkastade förslaget. Men i öfrigt blef det gamla konservativa partiet, ledt af friherrarne Palmstjerna och hr von Hartmansdorff, nästan enväldigt, sedan man, genom påfundet att till utskotten välja suppleanter, hvilka skulle vara tillreds att omedelbart efterskickas, då någon af de ordinarie ledamöterna var förhindrad, lyckades vinna ett slags häfd åt det sedermera alltjemt fortfarande olyckliga förhållandet, att en mängd de vigtigaste beslut inom utskotten komma att bero af den förseglade sedeln, hvilket således egentligen daterar sig från detta riksmöte. Debatten öfver dechargefrågan, som egde rum den 5 December 1844 och som uteslutande omfattade de rådgifvande åtgärderna under konung Karl Johans styrelse, erbjöd föga intresee, så vida man icke dit vill hänföra ståndets beslut att ogilla konstitutionsutskottets åtgärd att hos Rikets Ständer anmäla sådane regeringsåtgärder, som varit siridande mot statsrådets enhälliga tillstyrkande. Antecknas bör kanske också, att de statsråd, mot hvilka anmärkningar blifvit gjorda (O. I. Fåhreeus och 8. Grubbe), då ännu ansågo det vara sin plikt att personligen på riddarhuset uppträda med sitt försvar och icke såsom deras efterföljare vid förra riksdagen helt och hållet afhöllo sig från debatten. Endast några dagar derefter, eller den 9 December, förekom en af de frågor, som inom ståndet ansågos bland de mest brinnande, nemligen om upphäfvande af den olika arfsoch giftorätten. Diskussionen derom var likväl ganska matt, emedan högst få af husets liberala ledamöter deri deltogo; men det oaktadt lyckades man att för den olika arfsrätten vinna åtminstone två feratedelar af riddarhuset, eller 39 röster emot 99. En het dag på riddarhuset under denna riksdag följde härpå den 8 Februari 1845, då fråga förekom om aflåtande till Kongl. Maj:t af en särskilt und, skrifvelse från ridderskapet och adeln, med mm mm AA st ön vt TN AR MM AA DD FÖ AD RR RR KR OR AA rn rr Jr EEE RESER FIP SEAPENEST ET SS SA EE men protest mot införandet af den olika arfsrätten, så vidt den rörde detta stånd, såsom för dess ier förnärmande. Debatten härom varade hela dagen och uppkallade ett stort antal talare å ömse sidor. Den slutades medelst en votering, deri 73 röster förklarade sig emot, men 162 för den s. k. protesten, hvars öde vid föredragningen hos konungen, som bekant är, derefter blef att endast läggas under bordet. För öfrigt anmörkte man, att den nya regeringens ledamöter redan då sällan eller alirig deltogo i diskussionerna, utan vanligen iakttogo tystnadens vältalighet; att de kongl. propositionerna, då de hade något slags syftning till förbättring i lagar eller inrättningar, ofta illa kalfatrades öfven af sådane representanter, som stodo tronen ganska nära; men att deremot alla anslag, som begärdes, då såsom sedermera, villigt beviljades jemväl af den s. k. oppositionen m. m. Ait emellertid konungens ord, äfven i liberal anda, när det någon gång med allvar uttalades af hans ministrar, kunde vinna gehör hos adeln, derpå erhöll man ett bevisande exempel uti den märkliga debatten i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om en ny strafflag, som, för att nyttja konungens egna ord derom, med den för samhällets säkerhet nödiga strängheten i straffbestämmelser, förenar en med religionens och mensklighetens högre fordringar mera öfverensstämmande aktning för menniskovärdet,. Denna I fråga väckte på riddarhuset en högst liflig strid och ett allvarligt motstånd från den konservativa oppositionen, som dervid anI strängde alla sina krafter. Debatten derom Å varade i två hela ar, den 26 och 28 April 11845, men slutades med en afgörande seger I för regeringen och det liberala partiet af 152 röster mot 59. Men också uppträdde här I konungens ministrar med ett öppet och va I språk, understödda af de förnämsta rösterna åå den liberala sidan. mt