al opposttt ö för många stötande Braheska favoritstyrelsen, hade man lyckats att äfven på riddarhuse! bilda ett slags kompakt falang, som, i följd af en viss planmessighet, öfverraskade regeringen och hofpartiet, hvilket gjorde sig alltför säkert, och kommenderade derigenom, med tillbjelp endast af en enda rösts öfvervigt vid de så kallade bänkmansvalen, utskottstillsättningen för nästan hela riksdagen. På detta sätt och då oppositionen i borgareoch bondestånden var helt och hållet öfvervägande, och jemväl i presteståndet räknade nära ett dussin röster, hvaribland män sådane som Erik Gustaf Geijer, E. S. Ödman, den tidens Thomander, Litzen, Afzelius, Carlander och några andra, ingaf verkligen denna riksdag ett stort intresse för landet och stora förhoppningar för de liberala åsigterna. Också hade oppositionen, innan fjerce månaden af riksdagen förflutit, lyckats genomdrifva en fullständig ministerförändring och en ny organisation af regeringen, den senare till sin princip hämtad från den norskainstitutionen, men beklagligen ett hastverk, som dessutom genom det bristfälliga sätt, hvarpå den sedermera utfördes, ingalunda kommit att. motsvara hvad man deraf väntade. Oppositionen, som manligt tillbakavisade ett af regeringen äskadt fortfarande högre anslag för. betäckande af den s. k. kabinettskassans skuld, afslog oförbehållsamt många af regeringens mindre -väl betänkta propositioner, men anslog i stället betydliga af regeringen icke äskade summor för kommunikationsanstalter och allmänna arbeten, för folkundervisningen, ett nytt fängelsesystem m. m., uppgjorde tillika förslag till en ny kommunalförfättning medelst socknenämder, upptog till allvarlig behandling frågan om en skatteförenkling, samt beredde slutligen, äfven i någon mån med biträde af riddarhuset, som då högtidligen afsade sig sjelfskrifvenheten, ett förslag till ombildning af vårt representationssätt, hvarvid den antagna grundprincipen var både sjelfskrifvenhetens och ståndsfördelningens upphörande samt nationalförsamlingens sammansättning genom samfälta val, hvarförutan icke bör förgätas, att förslag om inskränkning af tiden emellan de lagtima riksdagarne från 5 till 3 år, äfvensom om tryckfrihetens utvidgning genom indragningsmaktens borttagande, omuteslutande ur 17 R. F. att högsta domstolen till hälften skulle bestå af adelsmän o. s. v., vid denna riksdag gjordes hvilande till antagande vid den påföljande. Det vore således orättvist att neka, det 1840 års riksdag spelar en ganska vacker politisk roll i vår representationshistoria; och då man härtill lägger, att den dåvarande tronföljaren. en man som redan lemnat ynglingaåren bakom sig och således borde anses handla med manens mogna kraft, troddes icke vara främde, utan tvärtom intressera sig för denna ernas nya riktning, måste man erkänna, att en tronförändring sällan inträffat under lyckligare auspicier för folket och sällan borde kunna gifva anledning till mera grundade förhoppningar om en fast vilja hos den nye tatschefen att ställa sig på det upplysta allnna tänkesättets sida, än den som inträffade e näst påföljande riksdag. Det må således icke a, att landet med fröjd hyllade kong Oscar och trodde sig i honom få påräkna ett stöd för sina önskningar och bemödanden att gå framåt. Föremålet för denne uppsats är nu icke att närmare underöka, i hvad mån nationen höruti missräknat ig eller icke; vi vilja härmed blott helt naturligt hafva förklarat den glädje, hvarmed det fosterländskt liberala partiet emottog den nye konungen, och den lojala sinnesstämning, som dikterade valen till den riksdag, hvilken sammanträdde fyra månader efter hans anträde till regeringen, och vid hvilken grefve Arvid Arvidsson Posse, som i följd af missnöje med det gamla systemet efter fyra månader år 1840 nedlagt justitiestatsministersembetet, nämdes till landtmarskalk. Såsom man väl erinrar sig, delades likväl icke denna sinnesstämning af det gamla konservativa och aristokratiska partiet på riddarhuset. Tvärtom uppträdde detta i en mer eler mindre beslöjad opposition emot den nya styrelsen. Der funnos till och med bland dessa s. k. partisans Russeso — hvarom ganska riktigt talas i hr Lallerstedts bekanta bok om Skandinavien, hvilket af den oförsynte korrespondenten, som, likt en annan Jerusalems skomakare, går omkring i landsorten, blifvit vrängdt på det liberala partiet vid denna riksdag — ty sjelfva f. d. svenske ministern i Petersburg friherre JWils Palmstjerna, som var en afgjord gunstling hos kejsar Nikolaus, stod i spetsen för den oppositionsklubb, som organiserades mot konungen och der man spahvarken ord eller åthäfvor för att söka ta hans anseende och förlöjliga hans s. k. jagt och frihetsidger. Hvad som förblifvit outredt är, huruvida å allvar af den nya regerinför att stäcka eller tillintetgöra s inflytande på riddarhuset, träckte det sig icke. Anledlighet i detta afseende gåfvos s, såsom då man t. ex. redan vid utskotisn på riddarhuset förmärkte att, oaktadt dessa ansågos vara styrda af några regeringen särdeles tillgifna, t. ex. landshöfdingen friherre Kremer och den, redan då af hofvet omhuldade numera lar. dshöfdingen grefve Henning Hamilton, tillsätthingen af utskotten likäl blef tämligen färglös, och att särdeles kontionsoch statsutskotten sammansattes näuteslutande s inda konservativa, eller föriroer Den första och rik en var naturligtvis representatior get. Den hölls den igusti 1844 då icke mindre än 533 Ieaf riddarhuset deltogo i striden. Deopnades af dåvarande statsrådet fri Nordenfalk, med det nog sällsamma sjorda tillkännagifvande, att icke ansågo gig böra er denna vigtiga LA ss on a bataljen under den om det hvi