sitt inflytande och använda det stöd och den kraft, hon den tiden egde inom det allmänna tänkesättet, hon ganska lätt skulle hafva i sin födsel förqväft den byråkratiska och aristokratiska oppositionen, som då reste hufvudet på riddarhuset, samt äfven der kunnat kring sig samla en fast liberal fraktion, som utan tvifvel ganska snart vunnit majoritet. Visserligen kan man citera, att såsom bevis på konungens onåd svenska ministern vid ryska hofvet friherre JVils Palmstjerna efter riksdagen återkallades, och att en annan af det konservativa partiet, grefve Anton Gyldenstolpe, entledigades från sin befattning såsom konungens adjutant; men dessa disgracer tycktes verkligen, efter hvad man sedermera förnummit, mera vara beräknade på en viss effekt i det allmänna, än på fullt allvar, helst icke ens då, den kungliga umgängeskretsen sträckte sig till konungens konstitutionella rådgifvare eller till husets liberala ledamöter, men deremot omfattade ett stort antal af dem, som veterligen dref i flock och farnöte med den: förmenta oppositionen. Misstroendet till de frisinnade tendenserna började derföre redan då att gro hos mången liberal, under det den äkta riddarhusligheten, som sedermera allt mer och mer utvecklat sig, sådde sina frön med grundade förhoppningar att snart få se dem frodas och uppblomstra under hofvets värmande sol. Då vi härnäst komma att betrakta riddarhuset vid 1847—1848 årens riksdag, torde denna sanning komma att framstå ännu klarare. TEEN