RÄTTEGÅNGSocH POLISSAKER Handlingar i Falkenbergska målet. Vi befläcka ogerna våra spalter med smuts; men om en promemoria af det innehåll, som den efterföljande rörande en underofficer vid ett garnisonsregemente kan beböfva uppsättas och justeras inför regementschefen, samt vidare komma att af tjenstgörande majoren företes inför domstol till eget fredande emot anklagelse för injurier af samme person, hvars förhållande här omförmäles, och hvilken under tiden på förslag af samma regementschef blifvit af konungen i nåder utnämd till officer, då synas oss omständigheterna vara sådana. att de betänkligheter, som vi eljest med skäl bort hysa emot offentliggörandet af en dylik skrift, måste vika för den allmänna rättskänslans fordran att erfara sanningen. Den promemoria, som hr öfverstelöjunanten Rouget de S:t Hermine uti det Falkenbergska målet inlemnat till kongl. Svea hofrätt, och som omförmäldes uti det i lördags meddelade protokollet, är af följande lydelse : P. M. För tjenstgörande majoren anmälde regementsadjutanten, underlöjtnant Öhrström, en dag i början af innevarande månad följande förhållande: Under det underlöjtnant Öhrström, iklädd k. lifbeväringsregementets uniform, någon dag förut efterhört rum, som varit annonserade till att hyra, hade en mamsell Ekman, som med rummens uthyrande haft att skaffa, till honom yttrat: Som jag af uniformen ser, att löjtnanten är vid lifbeväringsregementet, så var god och säg mig, hvar jag skall träffa en löjtnant Falkenberg. Underrättad att någon löjtnant med det uppgifna namnet ej var anstäld vid hemälde regemente, men väl en fanjunkare, baron Falkenberg, hvilken då från staden bortrest, hade mll Ekman återtagit: Det är ganska ledsamt; jag hade önskat träffa baronen, för att af honom återfå en sak, hvarefter hon, på anmaning attsig närmare förklara, afgiivit följande berättelse: En afton för några dagar tillbaka infann sig baron Falkenberg, för mig då alldeles obekant, i sällskap med en hr B., som jag kände, i min bostad, hvarest å mjtt toalettbord vid tillfället stod ett konststycke af sövres-porslin. Detta syntes intressera ho nom mycket, och tillkännagaf han sin önskan att köpa detsamma samt, ehuru dess verkliga värde ej kunde uppskattas öfver 10 rdr bko, bjöd derför ända till 50 rdr; men fick till svar, att det icke kunde på något vilkor afyttras, emedan annan vore dertill cgaren. MI Ekman hade derpå af baron Falkenberg, som hållit konststycket i handen, först efter upprepade föreställningar återfått detsamma och stäl!t det på sin plats, sodan hon med sin näsduk öfvertäckt detsamma. Sedan baron Falkenberg och hans följeslagare sig aflägsnat, hade det omnämda konststyc