Aftonbladet – 24 maj 1856, sida 7

är ännu inte frisk, våra omsorger äro honom fortfarande af nöden. — Ser ni, ser ni! utropade Gabriella gladt, ni måste stanna här... viskola begge stanna. Munken fattade dessa ord i flykten: Ni, min fru, ni skall. redan i afton återvända till Bougival, afbröt han kort. Markis dEstres har nyss underrättat vår högvördige prior derom. Vägarne äro fria, och ni kan således ej mera hafva något skäl att qvarstanna i klostret. Gabriella bleknade. Det har min far ej sagt mig, stammade hon. Konungen tror mig vara här... om herr de Liancourt skulle återkomma. . . Herr de Liancourt kommer ej tillbaka, svarade munken allvarligt, och jag tror ej att de faror, hvilka ni numera möjligtvis skulle kunna löpa, finnas vid Bougival. Då brodern talaren med särskilt tonvigt yttrade detta, fästade han sinå genomträngande blickar på Esperance och Gabriella, och deras kinder betäcktes hastigt af en mörkröd rodnad. Intet ord framträngde öfver deras läppar, endast med en stum helsning önskade de hvarandra farväl. Ynglingen följde munken till sin lilla kammare, och den unga qvinnan skyndade att uppnå nya byggnaden. Tvenne suckar höjde sig på en gång utur deras beklämda bröst, men i brodern Roberts öron genljödo de endast såsom en. (Forts. följer.)