jelfva verket, om fråga är om sönerna af deln och godsegarne (nobility gentry), som vesöka universiteterna och som utgöra förvämsta delen af studentkåren, kan man med skäl säga att det mera är ett häfdvunnet bruk ut vistas ett eller annat år vid universitetet, in att de begifva sig dit för att studera. Att en och annan egnar sig åt allvarliga studier, ir utom allt tvifvel; men i allmänhet får man näppeligen göra sig någon rätt hög föreställning om deras akademiska kurs; och hvad särskilt den klassiska bildningen beträffar, så sträcker den sig i de flesta fall icke stort ängre, än att den blifvande parlamentsledamoten kan späcka sina tål med en och annan pitation ur någon latinsk auktor — ofta lånad ar något florilegium eller dylikt. Det-är nemligen ur -de nämde folkklasserna (nobility gentry), som isdet aristokratiskt styrda England de fleste statsmännen — så väl ledamöterna af regeringen, som af parlamentet — väljas. Man har ofta hört anföras, att Englands många utmärkta statsmän skalle företrädesvis genom ett djupt studium af Livius, Ceesar, Tacitus 0 s. v. hafva grundlagt sin statsmannabildning. Ins. vill visst icke neka, att läsning: af -goda auktorer — således äfven af de klassiska — kan vara af stor nytta för statsmannens bildning; men dels är i allmänhet verkligen icke, enligt: hvad nyss anförts, de klassiska auktorernas studium sådant (bland den folkklass, hvarom här är fråga), att man med skäl. kan fästa någon. synnerlig vigt dervid, och dels förefinnas i Englatid oändligt många andra omständigheter, som utan all motsägelse måste antagas mera verksamma att bilda statsmän; än någon slags läsning. Hit hör t.ex. och kanske i främsta rummet det tidiga inträdandet i parlamentet. Lord John Russell var t. ex. 22 år, när han blef ledamot af underhuset; Palmerston 21 år; Robert Peel 21 år; Grey (reformbillens auktor) 22 år; Canning 23 år; Fox 20 år; den den äldre Pitt 27 år, den yngre 30 år o.s.v. Med all respekt för Cicero och Tacitus, kan ins. icke föreställa sig annat än att engelska parlamentet är en bättre skola för statsmän, än dessa eller några andra författare, och att den, som redan vid 20 års ålder der inträder, måste, så vida han-har något hufvud för politik; ovilkorligt innan 30 förvärfva en insigt och en förmåga, sådan det icke står att vinna genom en hel lifstids studium af vare sig klassiska eller icke klassiska auktorer. — Hela det offentliga lifvet och flera särskilta förhållanden i England förena sig för öfrigt till åstadkommande af samma resultat; men det skulle blifva alltför vidlyftigt att här ingå i sådana: detaljer. ; Hvad manufakturidkarne och de handlande beträffar, så kan icke blifva tal om någon klassisk bildning; och man kan således väl säga att bildningen hos de folkklasser i England, som verkligen utöfva något inflytande på det offentliga lifvet, i allmänhet föga eller alldeles icke hvilar på klassisk grund. Man kan lika litet säga, att den hvilar på någon annan slags blott doktrinär grund; utan den är, såsom förat anmärkts, i främsta rummet en produkt af sjelfva det praktiska lifvet. Vill :man se resultaterna af en politisk bildning, fotad hufvudsakligen på doktrinär basis, så har man att gå till de lagstiftande församlingarne i Berlin och Frankfurt. Mycken och grundlig klassisk lärdom finnes emellertid i England. Klassiska språken och matematiken äro äfven vid universiteterna de förnämsta läroämnena. Många af lärarne och de äldre studenterna hafva gått långt i den ena eller andra riktningen. Ganska många prester äro starka klassici eller matematici. Äfven en stor mängd jurister besitta en grundlig klassisk bildning, ehuru detta visserligen ej låter säga sig om pluraliteten af praktiserande jurister i. England. Men deremot kan man, enligt hvad förut anförts, icke med något skäl säga, att den engelska bildningen öfverhufvud bör karakteriseras såsom företrädesvis hvilande på klassisk grund, allra minst i fråga om de folkklasser, af hvilka samhällets styrelse och utveckling närmast äro beroende: SosnOERe SEAN TIMAR N ÄN AA VAMFTARR