Aftonbladet – 23 maj 1856, sida 3

Espårance fästade sin öppna blick på Henriette, och han upptäckte i hennes svarta öga en viss olycksbådande otålighet. Kanske var hon i detta ögonblick uppriktig, men Gud, som gifvit henne makten att fängsla och berusa, hade ej gifvit henne denna mildhet, som öfvertygar, och detta behag som insöfver misstroendet. Venetianskans son stod orörlig, ett mörkt moln lägrade sig på hans panna medan han betraktade den unga flickan, och om han ej tillhört dessa ädla, utvalda själar, hvilka både glömma och förlåta, hade man kunnat tro att han vredgades på henne derför att hon ville lita den lugna vänskapen cfterträda en så glödande passion. Det gör mig onät,, sade han slutligen, vatt äfven nu nödgas afslå er begäran, men våra åsigter äro i detta hänseende helt och hållet olika. Vänskapen är i mina ögon lita mycket, om ej mera än kärleken... enligt min tonke är han ej den utnötta, vissnade och stympade återstoden af en utbrunnen passion... För att bevilja vänskap åt någon, måste jag hafva fullt förtroende till den person, som anhäller derom... för att älska deremot, äro ett par vackra ögon, en smärt växt, cn liten fot, och en vällustig barm mig nog... Jag har älskat er, och jag ångrar det ej, men er vän kan jag aldrig blifva... tänk således ej mera derpå, min fröken. Henriette bleknade och höjde stolt hufvudet. Denna gång, utropade hon, skonar ni hvarken min ställning eller mitt kön... ni förolämpar mig, liksom vore jag en man! Det tänker ni ej, svarade Esperance 1eende, ni vet bäst at jag till min natur hvar ken är utmanande eller lågsinnad. hvad afseende kan min vänskap skada er 7. I hvad afseende kan den gagna er?