Aftonbladet – 23 maj 1856, sida 2

man såg ett rödt, ännu inflammeradt ärr fåra dess hvita yta. Henriette ryste och gömde ansigtet i sina händer. . Ni ser ju att jag ej längre har rättighet att hysa agg till. min mördare!... Hvad är kroppens lidanden? Hvad är fjorton nätters. feber och yrsel? Endast betalningen för några. timmars vällust, rus och kärlek, som min äl-skarinna skänkt mig... Vi äro qvitt, min fröken ... Hvad själen vidkommer, det är en annan sak... låtom oss ej tala deroml!... Han bugade sig ånyo och gjorde en snabb rörelse för att draga sig undan uti en af sidoallgerna, men den unga flickan hejdade hor nom häftigt. Och om jag älskar er! ntropade hon. Om jag finner er stor, sublim, rättvis i ert förakt!... Om jag förödmjukar och anklagar mig sjelf... om jag erkännsr mina fel, mina brott!... Ack, Espårance! mitt lif, min tillvaro hänger vid er förlåtelse... Betänk att jag, sedan den förfärliga stunden då jag återvaknade ur min svimning, utan att: finna-er vid min sida, då jag återuppvaknade endast för att höra min mors förbannelser och la. Ramåes hot... betänk att jag sedan denna infernalisza natt ej enda minut njutit af sömnens . hugsvalelse!... Betänk att jag sedan: detta ögonblick ej hyst mer än en tanke: den att återfinna er död eller lefvande.... Skratta, skratta! ... Död, för att rulla mig;på: er graf och slita hjertat ur mitt bröst!... Lefvande, för att fatta edra händer, som jag nu gör och säga: förlåt, jag har varit eländig!... förlåt, jag har varit ärelysten, jag bar smekt drömmar, hvilka förtorka hjertat och förtära kroppen... jag har varit en djefvul i menniskoskapnad ... jag har varit en lättsinig qvinna, en varelse i stånd til hvarje brott så väl som till allt godt...Förlåt m g,.