Aftonbladet – 23 maj 1856, sida 2

stånd, hade hon redan dragit honom med sig ur bersåen, uti hvilken den sluga Marie Touchet genast skyndade att qvarhålla Gabriella. Knappt hade Pontis känt sig fri, förrän han med blixtens hastighet ilade genom trädgården och försvann uti klostrets bottenvåning. Jag har svurit för Espårance, att min värja skall stanna i slidan, mumlade han ironiskt, jag skall hålla min ed. Hvarthän Pontis så brådstörtadt begaf sig, skola vi sedan erfara; det säkra är att hvarken la Ramee eller Esperance kunde ana det, när de sågo honom med sådan häftighet springa genom ållen, : Så snart Henriette fört Espårance så långt, att deras röster ej kunde framtränga till de andra, stannade hon, Förlåt, förlåt. utropade hon, med ögonen glänsande af tårar, hvilka icke voro låtsade. O förlåt! Säg att ni ej anklagar mig för denna förfärliga händelse, som nära kostat er lifvet. Jag anklagar er visst icke, min frökenr, svarade Esperance med kall värdighet) hvarken för att sjelf hafva velat mörda mig eller för att hafva legt en knif dertill. För hvad anklagar ni mig då? Men, : min fröken, jag har ju ej sagt er ett enda ord... Jag är här i klostret för att läka en blessyr; slumpen förer er hit; jag har ej kallat er; ni får se mig... Lefvande!... Ja, himlen vare tack, detta förfärliga samvetsagg skall då upphöra att förgifta mina nätter! Det fägnar mig, min fröken, att jag ofrivilligt bidragit till att förskaffa er god sömn, och eftersom ni nu är lugnad och edra nätter återfått deras förra frid och ro, så låtom oss afbryta detta samtal. Jag för min del har alldeles ingenting att säga er, och jag nödgas äfven erkänna att jag är föga intres